Pessimist.

Jag hatar livet. Men jag ser inte framemot döden. Bara det faktum att vi föds, "lever" och sedan dör, (dock i väldigt stor variation) stör mig något enormt! Va fan har vi här och göra om vi ändå inte kan göra något jätte sensationellt? Jag menar, 95% av världens befolkning är och kommer aldrig att bli kända över större delen av världen.. "Ja, men vi sätter ju intryck hos dom som älskar oss.." OCH?! Jag vill inte kriga och slita för att få min vardag att gå ihop för att jag en dag ska få en gravsten som får besök en gång om året i ca. 10 års tid, för att sedan bli bortglömd på en äng av stenar med namn på. Patetiskt. 

När jag tänker på dom sakerna så känner jag mig som en fallande, naken porslinsdocka. Min omgivning, (och världen) är så splittrad att ingen kan ta emot mig, ingen hinner lägga en kudde på marken nedanför mig så att jag landar säkert. Nej, jag faller och jag är skör.. Slår jag i marken så går jag i tusen bitar och även om det går att bygga upp mig igen så kommer alltid några delar av mig tillhöra min fasta landningsplats.

Varför trampar vi omkring på jorden för? Vi drivs av en djurisk instinkt till att överleva. I alla lägen, överallt.
Det är så sorgligt att alla människor går på det största skämtet.. Livet.

"Vad är det för skillnad mellan liv och död? ´Vet inte..´ Döden varar för evigt.." 

Jag hatar när man yttrar sig om att man är trött och vill vila och folk svarar, "Vila kan du göra i graven.." Jaha? Vad fan har det med att göra att jag är trött nu? Ska jag hänga mig själv för att få vila är de det du menar? Jävla spån..

Om ni inte märkt det än så är jag på dåligt humör, eftersom att min dag inte varit den bästa. Men det är helt okej. Jag är ju trots allt en dum jävla människa som anser att livet är för jävla komplicerat för att ens försöka leva skiten fullt ut.

Död åt livet.