Nytt.

Snart är dagen här. Snart kan vi förnya våra lögner och återigen leva på hoppet. Snart kan vi lova oss själva att äta mer nyttigt, sluta röka, var mer snäll..
Imorgon vid den här tiden kan vi pusta ut, äntligen är år 2016 över. Att vi aldrig lär oss.

Även om det nya året kanske bringar mer än det förra, så är situationen fortfarande likadan.
Vi lever i en värld där man hatar och fördömer mer än vad man älskar. Vi är så många på den här planeten, men ändå så lever vi ensamma, isolerade från omvärlden, och alltid är det samma visa, "mina problem är värre än dina".

Nästan alla startar det nya året med att vara bakis, köper pizza och ligger och degar. Ingen förmår sig ens att gå ut och städa bort alla likdelar från pengarn.. förlåt, raketerna som man smällt i luften, bara några timmar innan.

Det nya året är här. Nytt år, men samma, exakt samma tankesätt. Fy fan.
Vi skiter ju för fan fullständigt i allt som inte har med oss att göra, som inte har med dig, dig eller dig att göra. Så jävla rädda. Rädda för att smutsa ner oss.

Ibland så brukar jag tänka att varje enskild person i den här världen är skyddad av en bil, vi alla åker samtidigt på motorvägen, en del kör alldeles för fort, andra tar det säkra före det osäkra och kör "lagligt" i högerfilen, med bra avstånd. En del vet inte ens vart dem ska så de pendlar mellan alla olika körfält och är allmänt förvirrande för majoriteten på vägen. Vi alla åker åt samma håll. För förr eller senare så möter vi alla samma öde, men ingen vill ju dit i förväg. Så länge din bil är hel och du kommer fram säkert till dina delmål, så skiter du fullständigt i om du orsakade en krock med två andra bilar på vägen, för frågar man dig så var ju det någon annans fel.

Vi alla är en varsin bil, på en motorväg utan slut. Vi alla åker åt samma håll. Vi alla väljer olika avfarter, men hela tiden strävar vi efter något annat, något häftigare delmål. Vi befinner oss på motorvägen, åkandes på samma väg, med olika mål, destinationen är okänd.

Men när vi sitter där och kör, så försöker vi att inte somna bakom ratten, så vi hittar på saker som gör oss pigga, som nyårslöften. Där vi lovar oss själva att bli något vi aldrig varit, göra sånt vi aldrig gjort.. Men när vi misslyckas, när vi själva synar lögnerna som vi lovat oss själva, då viftar vi bort det och hoppas på att vi överlever motorvägen tills nästa nyår. Puckade som vi är.

Blir man matförgiftad så äter man inte av den maten igen, men blir man så full så att man spyr, så hoppar vi glatt på tåget till spritstaden så fort man återhämtat sig igen. Puckade som vi är.

Nej, 2017 får jag inga nyårslöften av mig själv, för jag vet själv att jag kommer misslyckas.
2017 blir det året då drömmar förblir drömmar och verkligheten är motorvägen.