Sagostund.

Jag går, nej, jag hasar mig framåt. Likt en skadeskjuten hare, springer jag ifrån rädslorna som jagar mig. Jag är förbannad och ledsen. Känner hur livet sipprar ut varje gång jag öppnar munnen. 

Mörkret omringar mig och det är nästan kvävande, ljuset är sedan länge borta och jag kan höra hur mina andetag ekar i det tomma omgivningen runt omkring mig. 

Livet har hånat mig sedan jag fick det. Testat mig. Tankebanan har fått flera extra avgångar och jag kommer på mig själv hur jag pratar högt med mig själv. 

Jag vill inte dö, men jag vill sova. Sova bort allt elände, låta allt som jag valt att kalla skit, passera. 

Jag vet att inget är så lätt. Jag kan inte låta det passera. Det kommer aldrig att passera. 

Blir orolig när jag inte kan sätta ett finger på mig själv, när jag inte har kontrollen över mitt mående, när alla svar blir till ett jidder av "jag vet inte" eller "kanske". Jag vill veta. Jag kräver att få veta. 

Upp är ner och ner är upp, dagarna i ända. 

I detta nuet har alla mina känslor blandats och försatt mig i ett neutralt läge. Ett läge där jag varken vill skratta eller gråta. Där allt bara är grått och trist. 

Pessimist? Ja.. Eller, jag vet inte. 

Jag ler för att du ler. Jag skrattar för att du skrattar. Jag tar dig på axeln för att det är så man gör. 

Jag suckar när ingen ser. Jag känner allt när dörren har stängts. 

Jag vill inte säga att jag har ångest. Jag vill säga att jag är trött, så förbannat trött. Önskar jag visste mer. Önskar att jag kunde ge mig själv svaren på frågorna som jag vill skrika ut när lampan är släckt och natten knackar på dörren. 

Jag vill, men jag kan inte.. Det jag vet är att än är livet inte slut, än är eländet inte över. 

Det jag inte är så säker på är om det någonsin tar slut. Om vägen fortsätter framåt..

Om jag kommer att bestiga berget. 

Upp och ner, ner och upp.

Isis härjar i världen.
Det var inte länge sedan en masskjutning skedde i USA... Igen.
För några månader sedan höggs elever och lärare ner på en skola i Trollhättan.
För några veckor sedan sköts folk i Paris.
För några år sedan flögs två plan in i World trade center.

Experterna säger att vi nu nått toppen av hatet, snart tar kärleken över. För det är ju inte normalt att mörda.. Eller? Gala på gala skapas, så att vi kan visa vårat stöd i pengar..

Är inte mord och massaker något som följt med oss sedan vi blev just oss.
Är inte vemod och avundsjuka något av det mest normala att känna?
Är inte hat något vi upplever varje dag, både hos oss själva och andra?
Strävar vi inte hela tiden efter något nytt?
Vill vi inte hela tiden ha mer?

Vi alla vet att krig genererar pengar, vi vet att USA i flera år sålt vapen till sina fiender för att upprätthålla kriget, för att det skapar pengar och pengar ger makt.
Vi intalar oss själva att pengar är inte allt, men endast en bråkdel av oss väljer att ge till de som inte har något.

Jag är ingen expert, men jag kan se, höra och tänka själv och detta har satt igång centrifugen i skallen. Jag tror inte att vi nått toppen, kärleken kommer inte ta över.
Sitt nu inte där och tro att jag är negativ eller att jag vaknat på fel sida, det är de mest rationella och realistiska tänkandet. Folk klagar på att julkalendern är dålig för att det bara är fakta, men vi kanske behöver det. Vi behöver inte fler fairytales och godisland. Vi behöver vakna upp och se att vi måste sluta be om mer hela tiden. Vi behöver se att förr så brände man folk på bål, för att man trodde att dem utövade häxkonster. I mina ögon så är det ingen skillnad idag. Vi bränner fortfarande folk på bål, vi hänger ut dem för att dem är annorlunda, vi hatar dem för att vi inte förstår dem.

Mord är det mest normala i hela världen. Vi mördar våra djur och vi mördar varandra. Vi mördar våra nära och kära, vi mördar främlingar.. Varför? För att vi vill ha mer. Vi vill ha det dem har. Vi tål inte att andra tycker olika. Bara för att du eller du inte mördar så mördar ni ändå. Upp och ner, ner och upp. Dagarna gryr och vi vaknar upp, gör det vi gör varje dag. Äter frukost, jobbar, hatar lite, äter lunch, blir avundsjuk, pratar om framtiden, handlar, står i kö, någon tränger sig.. mutter.. Kommer hem, lagar middag, äter, ser på nyheterna, ser något vi inte gillar, hatar lite mer, sover och samma visa nästa dag. Även om du inte kommer ihåg allt som du ser, hör eller känner varje dag så hatar även du.

Vi göder våra barn med hat, förakt, avundsjuka, mobbning, mer-tänkandet..
Jag tänker på er. Inte alltid med kärlek, för även jag kan bli avundsjuk, hata eller vilja mörda.

Till er som känner mig.

Till dig och dig som vet vem jag är, som är ett knapptryck ifrån att ringa mig och fråga hur jag mår.
Till dig och dig som ser mig varje dag, som för en konversation med mig varje dag.

Jag är inte en dyster människa i 50 nyanser av grått, ni som känner mig borde fan veta det.
Jag tycker om att skratta. MEN. Jag är inte som dig, eller dig. Jag är som mig.
Kan man inte se skillnad på gravallvar eller sarkasm med humoristiska inslag som handlar om vårt samhälle så kan jag snällt visa vart dörren är. Låt det fan inte gå ut över mig, när du inte förstår.

Jag kan ta kritik, men när det kommer till punkter att man skäms över mig, ja då är måttet fan rågat. Du är mer än välkommen att gå.
Jag har tillräckligt många stockar och stenar att ta mig över på min livsvandring. Jag behöver inte folk som skäms över mina uttalanden.

Det tråkiga är att ni som valt dörren har aldrig fått se, se den jag är.
Bara försökt att ändra mig till en person som ser magin i den (i nuläget) blodröda värld.
Jag vill inte fira Lucia, jag ser inte fram emot julen i år, jag ser inte det fina i glitter och jag hatar verkligen program som Idol och Melodifestivalen. Istället för att bli förbannad på mina åsikter, fråga istället varför så kanske du får ett svar.

Sluta predika om allas rätt att yttra sig, sluta ha "Vi tycker olika" som profilbild om ni ändå inte kan finna er i just det budskapet! Det räcker fan nu! Jag blir både arg och ledsen. Men eftersom att jag är en kall och hjärtlös person som behöver hjälp i både tablettform och i terapi. så avslutar jag här.
För att bevisa att även jag kan släppa saker.

Hoppas att ni läser detta. Ni som känner mig. Ni som vet vem jag är. Ni som vet hur jag fungerar.

OUT!