Storm.

I mitt huvud pågår en vild storm, vindarna viner, ord och tankar flyger runt som herrelösa strumpor.
Oron växer likt en klädhög i en nonchalant tonårings rum. Svårt att sortera ut allt. Svårt att se helhetsbilden. Plötsligt avstannar stormen och jag försöker förstå varför ljudet alltid tycks höjas på teven när dem bryter till reklam. Finner inget logiskt svar. Stormen får åter kraft. Ytterligare en tanke slår rot, måste jag tänka på meningslösa frågor för att slippa stormen? Huvudvärk. Den börjar bli som en gammal vän. När man inte har den, så kommer man på sig själv när man undrar vart den tagit vägen.
Hela kroppen värker. Sjuk? Ja. Hypokondriker? Lite.. Tror alltid att jag fått digerdöden, eller svininfluensan, eller en främmande sjukdom, när jag är sjuk. Brukar fantisera om att dem döper den efter mitt namn. Sen när jag smittat någon annan så säger de att dem fått "Elin-syndromet", "ååh nej, stackars dig!" säger någon då, eller "ååh krya på dig".
Ja, jag är konstig. Eller så är jag normal, bara jag som inte sett tillräckligt med människor att jämföra med.

Stormen tilltar, oj oj.. Svårt att fokusera, vad är det som händer? Känslorna blandas ihop, skrattgråter, gråtskrattar, blir förbannad när jag är glad, blir glad när jag är förbannad. Vem fan är jag?

Andas man snabbt så slår hjärtat fortare, du slösar på hjärtslagen, säger jag till mig själv varje gång jag är stressad. Precis som att alla föds med en viss uppsättning av hjärtslag.
Kanske är det så.. Klockan.. Tiden, rullar på.. För varje hjärtslag så får du leva lite kortare. Är det värt det då att stressa? Så att hjärtslagen tar slut fortare?

Förvirrad. Ja. Huvudvärk. Hela kroppen värker. Storm.
Sluta.
Tänk.
Så.
Jävla.
Mycket.