Mörkt.

Det är kallt, kylan biter mig, där jag går i den knarrande snön. Huvudvärken lägger sig som ett täcke runt huvudet, sveper in mig i ett tryggt, diffust dunkel. Jag förmår mig inte ens en tanke på att det gör ont. Jag vill hem, hem till värmen. Hem till det riktigt trygga.
Mörkret skrämmer mig inte, mörkret är min vän. Där kan jag finnas, utan att vara, där kan jag se utan att bli sedd.

Mina tankar har tystnat och det skrämmer mig lite. Känns som att min själ är tom.
Det enda jag hör är ekot av centrifugen som inte alltför länge sedan brummade i huvudet.
Som om tankarna lämnade kvar en molande huvudvärk som påminner en tom trumma på en tvättmaskin.

Jag har så mycket som jag måste göra, men så lite ork. Vill inte. Kan inte. Ska inte. Orkar inte..
Vet att den enda de drabbar är mig själv. Det finns ingen annan som skottar min väg. Ingen annan som sandar den. Det är bara jag. Men än har stormen inte kommit. Jag väntar den dock. Har redan vinterskorna på mig och mössan den är på. Frågan är om det räcker.
Ibland känns det som att jag skulle vilja ha en armé på 100 män som kan backa upp inför en storm.

Smärtan har börjat lägga sig nu, tror jag behöver sömn. Kanske hittar tankarna tillbaka, kanske förblir det en evig tystnad.

Vet att jag kommer att ligga sömnlös tills varenda cell i kroppen skriker efter sömn.
Kommer ligga där, i mörkret, utan tankar, tills jag somnar imorgon bitti av ren utmattning.

Där jag ligger i min säng, blir skuggorna levande, där små ljud blir bedövande och där mardrömmarna har sina rötter. Men jag ska inte låta mig skrämmas, för jag vet att blir jag vän med mörkret, så blir mörkret vän med mig..