Tanke.

Idag, mitt under min vardagshandling så slog de mig.. Det finns en sak som ger blanka fan i vad som sker dig och alla andra i din omgivning, eller ja, alla andra överlag.

Den iakttar dig och följer dig genom livets gång, du följer lika noggrant om inte mer.. Du slavar för den, ibland ber du om mer, men blir ignorerad. Ibland vill du att den ska bort, men återigen blir du ignorerad. 

Du vaknar varje morgon med den, den hånler åt dig när du drunknar i sorg eller saknad. 

Den skrattar dig rakt i ansiktet när du är glad och lycklig. Den är nästan aldrig din vän. 

Kan du gissa vad det är?

Nu sitter jag är, klockan har precis passerat tolv och jag är inte trött. Jag är inte utmattad och om jag går och lägger mig nu så kommer jag vrida och vända på mig tills jag tillslut, av ren frustration lyckas somna. Under min sjukskrivning så har jag fått möjligheten att kunna fundera, mer än vanligt. Mitt hjärnkontor har inte varit fullt av jobb och vardagsrutiner, jag har bara gått runt och hatat världen för att just jag gjort mig illa.. Varit så arg på dom som sagt att det läker med tiden. Jag är otålig på det sättet. Men det tror jag att du också hade varit om du krossat en muskel i handen. 

Men smärta är ju sällan likadan. Den faller sig olika hos alla och alla får någon gång höra under sitt liv att tiden läker alla sår. 

Jag tror inte på det. Jag tror inte att om man är en ensam person och har förlorat någon eller vad som helst, så tror inte jag att tiden läker alla sår. Det är en mening som man säger till varandra enbart för att trösta, som när mamma satte på ett plåster på ett osynligt sår. 

Kärlek, värme, kramar, att bli älskad och att kunna älska själv.. sånt läker sår. 

Läste en artikel för ett par dagar sedan om en man som legat död i sitt hem i 20 år. Hur är det möjligt? Kan man verkligen vara så ensam. Den här mannen hade grannar och en fru som anmälde honom försvunnen redan -92. Men polisen gjorde ingen större utredning och letade uppenbarligen inte i hans hem. 

Tiden är nästan aldrig din vän. Den läker inte dina sår, den står inte på din sida, den bara finns och går framåt. Framåt, framåt, framåt. Som en evighetsmaskin, i alla fall så länge vi lever och kan iaktta den. För när vi dör, dör även tiden. 

Inlägg etthundra.

Jag har gått omkring sedan mitt senaste inlägg och funderat på vad mitt etthundrade inlägg skulle handla om. Man vill ju varken vara en tjatmoster eller en sagotant som man somnar till.
Så jag antar att det blir något blandat.

Efter att ha gått hem tidigare från jobbet idag på grund av en mörbultad hand, som gladeligen gör sig påmind med hjälp av smärta i alla ställningar och positioner man kan ha en hand i, så slog jag på teven i hopp om att kunna vila lite med de droger (dirigerat av en läkare) jag precis svalt med ett glas saft. Hur som haver, jag ligger där i soffan och pendlar mellan smärta och välbefinnande, när ett styling program startar, jag brukar inte titta på sånt men jag var för trött och för drogad för att ens bry mig. Med halva öron hör jag hur en kvinna i programmet berättar att hon haft och överlevt bröstcancer, hon berättar sin historia med gråten i halsen, (antar för att hon är lycklig över att hon lever) så frågar programledaren om hennes syn på livet ändrats, "ooh ja..." svarade kvinnan med stora övertygande ögon och då vaknade jag.
Varje år i Sverige får ca 300 barn cancer och 50.000 vuxna, i Sverige så bor det närmare 10.000.000, med lite lätt mellanstadiematte så kan man räkna ut att det då är 5% av den vuxna befolkningen i Sverige som får cancer. Sen är det ju så att alla tyvärr inte överlever, men när jag låg där i soffan i något slags mellanting av vakenhet och djup sömn så frågade jag mig själv, "måste man verkligen bli diagnoserad med en dödlig sjukdom, kämpa mot den och överleva för att se världen med andra ögon?
För att sluta hata? Sluta ta dagar för givet? Börja älska? Bli mer vågad? Börja älska sig själv och acceptera sig själv? I så fall, tycker jag att den bästa läraren är döden och dess assistent Cancer.

För mig är det inte en självklarhet att älska allt och alla när jag vaknar på morgonen, men man ger i alla fall livet en chans. Och jag tar vissa dagar för givet, jag skulle bli tokig annars.
Men när man förlorat någon, eller när man nästan själv gått och blivit förlorad så betyder tydligen "Carpe diem" någonting.. För alla andra som haft turen att aldrig förlora någon eller sig själv för den delen, så är det bara två ord som varenda förortsfamilj har prydligt uppställda på fönsterbrädan.

Ska det verkligen behöva vara så att man måste få en dödlig sjukdom för att bli mer tacksam för det man har och för livet i sig? Ja, i så fall så vill inte jag vara med längre.

Out..