Jag var i stan idag.
Det är måndag och det såg man i varenda människa jag mötte idag.
Det gråa hjälpte inte till. Ljuden från bilar, gatumusikanter, högljudda skratt, pratande i mobiltelefon, utryckningsfordon.. Allt det där, var öronbedövande för den som lyssnade.
Huvudvärk, sån jävla huvudvärk.
Bussen var full, inte av glädje, inte av sorg.. Bara full.
Något som vi ser som en helt vanlig dag, ser några som en prövning.
Jag glömde min astmamedicin hemma i soffan, i min trygga, sköna soffa. Tanken slog mig gång på gång, "vad händer om jag kollapsar här? Skulle någon förmå sig att ta sig ur koman som varenda måndag släpar med sig och rädda mig? Eller skulle dem se mig som ännu en svag spelbricka som måste bort för att någon annan ska få plats?"
Lyckligtvis så behöll jag lugnet och kontrollen över andningen föll på plats, jag vann över monstret som kramade åt mina lungor återigen.
Livet slutar aldrig att förvåna mig, jag kommer aldrig att sluta att förvåna mig.
Färgerna där ute kommer snart vara borta och mörkrets glada dagar är åter här igen, febrilt försöker vi motarbeta mörkrets kraft, med ljus och kärlek, vissa har större framgång än andra.
En annan är bara orolig för att något som inte ska ta eld, tar eld, så jag finner mig själv i mörkret där jag långsamt plågar mig själv med en till synes befogad rädsla, eftersom att det hänt så många andra. Men här sitter jag, med tv personer som sällskap och en upplyst datorskärm. Orden "Skaffa dig ett liv" ekar i mitt huvud och jag känner hur huvudvärken som jag besegrade tidigare idag med en eller två koppar kaffe, sakta gör sig påmind igen. Inte vill jag flytta härifrån, när jag gjort det så mysigt och hemtrevligt och inte heller vill jag släppa in andra människor i min enkla, mörka boning.
Jag har försökt att föreställa mig ett annat liv, utan framgång. Jag är hellre en åskådare, än skådespelare. Jag ser gärna hur andra är lyckligare än guds barnaskara.. Jag vill inte vara med i skådespeleriet som alla så glatt kallar livet. Jag vill sitta bekvämt och se på när andra spelar.
Leva passivt, kan man göra det?
