Till er som känner mig.

Till dig och dig som vet vem jag är, som är ett knapptryck ifrån att ringa mig och fråga hur jag mår.
Till dig och dig som ser mig varje dag, som för en konversation med mig varje dag.

Jag är inte en dyster människa i 50 nyanser av grått, ni som känner mig borde fan veta det.
Jag tycker om att skratta. MEN. Jag är inte som dig, eller dig. Jag är som mig.
Kan man inte se skillnad på gravallvar eller sarkasm med humoristiska inslag som handlar om vårt samhälle så kan jag snällt visa vart dörren är. Låt det fan inte gå ut över mig, när du inte förstår.

Jag kan ta kritik, men när det kommer till punkter att man skäms över mig, ja då är måttet fan rågat. Du är mer än välkommen att gå.
Jag har tillräckligt många stockar och stenar att ta mig över på min livsvandring. Jag behöver inte folk som skäms över mina uttalanden.

Det tråkiga är att ni som valt dörren har aldrig fått se, se den jag är.
Bara försökt att ändra mig till en person som ser magin i den (i nuläget) blodröda värld.
Jag vill inte fira Lucia, jag ser inte fram emot julen i år, jag ser inte det fina i glitter och jag hatar verkligen program som Idol och Melodifestivalen. Istället för att bli förbannad på mina åsikter, fråga istället varför så kanske du får ett svar.

Sluta predika om allas rätt att yttra sig, sluta ha "Vi tycker olika" som profilbild om ni ändå inte kan finna er i just det budskapet! Det räcker fan nu! Jag blir både arg och ledsen. Men eftersom att jag är en kall och hjärtlös person som behöver hjälp i både tablettform och i terapi. så avslutar jag här.
För att bevisa att även jag kan släppa saker.

Hoppas att ni läser detta. Ni som känner mig. Ni som vet vem jag är. Ni som vet hur jag fungerar.

OUT!