Den smarta människan.

Idag talar vi om saker som t.ex. att vissa kvinnor har hår under armarna, eller att Zlatan fick för mycket pengar för sin skånska jävla volvoreklam. Idag talar vi om saker som framtiden, hur ljus den kommer att vara, för att då har vi bättre teknik och mer saker att göra, mer saker att köpa och mer att sälja.
Det viktigaste idag är hur många utlandsresor du gjort.
Det viktigaste idag är melodifestivalen, mästerkocken eller vem fan det är som är bäst på att vara en jävla bonde i farmen. Det viktigaste idag är vilket märke på mobiltelefon vi har, eller vilken storlek på tvn. Idag är det viktigaste att vi får våran tacos varenda jävla fredag.

Idag super vi oss fulla för att vi är så förbannat passiva, mer än hälften av alla människor på jorden bara hänger efter dom som faktiskt för den framåt. Idag klagar vi på myndigheterna när något inte stämmer.

Vi alla uppmärksammar miljöhoten och klagar på ledarna, medans vi själva inte orkar lyfta ett finger för att få skiten gjord.
Idag klagar vi på att det är krig i världen, men vänder ryggen till människor som lika gärna skulle kunna vara din bästa vän, bror, syster, mamma eller pappa. Vad fan är det som händer?
Vart fan är vi påväg? Vad är meningen med hela den här resan om mer än hälften bara hänger på. Samtidigt så vill jag inte heller bli någon eller något som alla andra förlitar sig på. Jag vill inte bli en klagomur.
Jag vet att många utav er håller med mig. Jag vet att ni sitter och nickar instämmande när ni läser det här. Men så fort ni stänger ner sidan så kommer ni att hungra efter tacos, eller ta upp eran mobiltelefon, slå på tvn eller slänga konservburkar direkt i papperskorgen.
För det är som så, att endast döda fiskar flyter med strömmen..

I'm out.

Att beskriva en känsla.

Det krävs tålamod och ett oändligt ordförråd.
För att beskriva en känsla kan göra ont och ibland finns det inte ens ord för hur det känns.

Den svåraste känslan att beskriva är ångest. För den ligger dold i andra känslor, den gömmer sig bakom glädjen och lyckan. Den tränger sig på när man är som svagast. Den ligger där och gror, väntar på att du ska inse att livet inte är så lätt som du trodde igår när du blev kär i fel person, eller när du såg ner på dig själv.
Man hamnar där i alla fall, i ångestens hårda grepp.. Till slut får man panik för att den inte släpper, det är då du försöker finna tröst i dina egna tårar, du ser på dig själv i spegeln och sliter ditt hår, du ser in i dina dränkta och röda ögon, ställer en fråga bestående av ett enda ord.. "Varför..?" men svaret det får du aldrig.
För det spelar ingen roll hur du väljer att leva ditt liv, ångesten finns alltid där, som en skugga bland träden, eller monstret under din säng. När du känner dig iakttagen så är det ångesten som ser dig.

Det hjälper inte att svälja klumpen i halsen, den kommer tillbaka. Det hjälper inte att springa, eller döva den med gifter. Den kommer alltid tillbaka. För till skillnad från dig och mig, så jagas inte ångesten av döden.
Till skillnad från dig och mig så är inte ångesten rädd.

Jag är rädd, att den jäveln ska ta mig. Att den ska sluka mig hel. Men rädslan får dig att springa, och att springa hjälper inte.
Jag håller mig borta från allt som kan ge mig ångest. Jag håller mig borta från dig och dig.. Jag vill inte vara med, för så fort jag bryter mönstret så är den där.. jagar mig som de lätta byte jag är.
Jag kommer aldrig att komma ur, det är antingen det här.. Eller att bli fången i min egna kropp av det som jag fruktar mest. Mitt samvete, maskerad som ångesten.

I'm out.