Speglar.

Idag har jag varit ensam precis hela dagen, i och med att jag varit just ensam så har jag fått chansen att tänka väldigt mycket på min och andras utveckling.
För visst är det ju så att oavsett hur vi än ser ut så har vi andra människor som vi ser upp till och vill se ut som. Vi tjejer sminkar oss för att göra oss "finare", i många fall inför andra och i vissa fall inför oss själva.
Vi handlar kläder och skor, (det gör ju förvisso även killar) vi försöker desperat färglägga våran karaktär, övertala andra att man inte endast är svart och vit. Vi målar oss själva, tills vi glömt bort hur vi egentligen ser ut och vilka vi är.

Den där känslan man får när man lyckats gå ner några kilo och får på sig ett par jeans som man köpte innan alla bakelsesynder, är ju obetalbar, men är det verkligen så viktigt?
Jag har hört någonstans att kroppen är själens boning och tar man inte hand om kroppen så har man låg karaktär och låg status, är de det som alla går efter? Eller stressar man sig smal bara för att man ska bli accepterad i detta anorektiska samhälle?

Många säger att dom inte bryr sig, vissa killar säger till och med att tjejer är snyggare utan smink.. men när skvallerpressen publicerar bilder på osminkade kändisar så rasar hela den där sanningen. Majoriteten blir avskräckta och besvikna.. de som inte bryr sig så  mycket får åter igen hoppet om att kändisar också är människor med finnar och skavanker.
Men jag antar att även jag skulle se ut som en filmstjärna om jag hade ett team som sminkade mig, fixade mitt hår och valde kläder åt mig varje dag.

Det jag vill komma fram till är att det är skillnad på verklighet och film. Och till er som är osäkra på er själva och som gömmer sig bland glitter och glamour, det är en fasad som är dömd att rasa. Våga visa er så som ni ser ut. Säger som den där gamla dängan, "Så-så-så vacker utan spackel.."

Out.

Du.

Du, som känner dig ensam och slukad av känslor du inte kan beskriva, jag förstår dig.
Men du är inte ensam, du är aldrig ensam. Inte ens när det känns som att du inte ens orkar stå på benen. Inte ens när du orkar dra ett andetag.
När man känner sig som du gör just nu, så känns världen meningslös, äcklig, rutten och full av lögner och du hatar dig själv för att när du mår bra så säger du samma ord till alla andra som mår dåligt, som du just i detta nu spyr på för att du känner att allt är lögn.

Du känner att det finns ingen utväg, det finns inget du.. Du vill ge upp.. Ditt trasiga hjärta säger åt dig att ge upp, tankarna snurrar runt som en uppskruvad ballerinadocka i en speldosa.. Väggarna kommer närmare och rummet blir mindre. Du kan inte andas, du vill bort, du tror att gräset är grönare på andra sidan.
Du är blind, det du känner är endast dina egna känslor. För det är ju ty så, att döden drabbar aldrig en person.. Utan alla. När du är borta, finns det människor som kommer gråta sig till sömns varenda kväll. När du är borta växer trasiga själar fram, själar som en dag kommer vältra sig i samma öde som du.

Ge inte upp, ta åter kraften, andas igen, tryck ifrån dig väggarna, vinn! Håll i ditt hjärta, och alla andra kommer att följa dig.

Du behöver inte vara en ledare för att överleva. Du behöver bara vara medveten om din existens och ha viljan att fortsätta sätta egna fotspår på vår jord, inte gå i någon annans för att det känns tryggt och säkert, eftersom att så många andra vandrat den vägen.
Döden kommer, det är oundvikligt, men det måste inte vara nu.

Älskade vän, jag skulle gråta blod om du försvann. Och det säger jag efter ett uns av vänskap, tänk vad alla dina barndomsvänner skulle göra. Eller dina barn..

Vinn. Härska. Älska. Skratta. Lev.