Du.

Du, som känner dig ensam och slukad av känslor du inte kan beskriva, jag förstår dig.
Men du är inte ensam, du är aldrig ensam. Inte ens när det känns som att du inte ens orkar stå på benen. Inte ens när du orkar dra ett andetag.
När man känner sig som du gör just nu, så känns världen meningslös, äcklig, rutten och full av lögner och du hatar dig själv för att när du mår bra så säger du samma ord till alla andra som mår dåligt, som du just i detta nu spyr på för att du känner att allt är lögn.

Du känner att det finns ingen utväg, det finns inget du.. Du vill ge upp.. Ditt trasiga hjärta säger åt dig att ge upp, tankarna snurrar runt som en uppskruvad ballerinadocka i en speldosa.. Väggarna kommer närmare och rummet blir mindre. Du kan inte andas, du vill bort, du tror att gräset är grönare på andra sidan.
Du är blind, det du känner är endast dina egna känslor. För det är ju ty så, att döden drabbar aldrig en person.. Utan alla. När du är borta, finns det människor som kommer gråta sig till sömns varenda kväll. När du är borta växer trasiga själar fram, själar som en dag kommer vältra sig i samma öde som du.

Ge inte upp, ta åter kraften, andas igen, tryck ifrån dig väggarna, vinn! Håll i ditt hjärta, och alla andra kommer att följa dig.

Du behöver inte vara en ledare för att överleva. Du behöver bara vara medveten om din existens och ha viljan att fortsätta sätta egna fotspår på vår jord, inte gå i någon annans för att det känns tryggt och säkert, eftersom att så många andra vandrat den vägen.
Döden kommer, det är oundvikligt, men det måste inte vara nu.

Älskade vän, jag skulle gråta blod om du försvann. Och det säger jag efter ett uns av vänskap, tänk vad alla dina barndomsvänner skulle göra. Eller dina barn..

Vinn. Härska. Älska. Skratta. Lev.