Nytt.

Snart är dagen här. Snart kan vi förnya våra lögner och återigen leva på hoppet. Snart kan vi lova oss själva att äta mer nyttigt, sluta röka, var mer snäll..
Imorgon vid den här tiden kan vi pusta ut, äntligen är år 2016 över. Att vi aldrig lär oss.

Även om det nya året kanske bringar mer än det förra, så är situationen fortfarande likadan.
Vi lever i en värld där man hatar och fördömer mer än vad man älskar. Vi är så många på den här planeten, men ändå så lever vi ensamma, isolerade från omvärlden, och alltid är det samma visa, "mina problem är värre än dina".

Nästan alla startar det nya året med att vara bakis, köper pizza och ligger och degar. Ingen förmår sig ens att gå ut och städa bort alla likdelar från pengarn.. förlåt, raketerna som man smällt i luften, bara några timmar innan.

Det nya året är här. Nytt år, men samma, exakt samma tankesätt. Fy fan.
Vi skiter ju för fan fullständigt i allt som inte har med oss att göra, som inte har med dig, dig eller dig att göra. Så jävla rädda. Rädda för att smutsa ner oss.

Ibland så brukar jag tänka att varje enskild person i den här världen är skyddad av en bil, vi alla åker samtidigt på motorvägen, en del kör alldeles för fort, andra tar det säkra före det osäkra och kör "lagligt" i högerfilen, med bra avstånd. En del vet inte ens vart dem ska så de pendlar mellan alla olika körfält och är allmänt förvirrande för majoriteten på vägen. Vi alla åker åt samma håll. För förr eller senare så möter vi alla samma öde, men ingen vill ju dit i förväg. Så länge din bil är hel och du kommer fram säkert till dina delmål, så skiter du fullständigt i om du orsakade en krock med två andra bilar på vägen, för frågar man dig så var ju det någon annans fel.

Vi alla är en varsin bil, på en motorväg utan slut. Vi alla åker åt samma håll. Vi alla väljer olika avfarter, men hela tiden strävar vi efter något annat, något häftigare delmål. Vi befinner oss på motorvägen, åkandes på samma väg, med olika mål, destinationen är okänd.

Men när vi sitter där och kör, så försöker vi att inte somna bakom ratten, så vi hittar på saker som gör oss pigga, som nyårslöften. Där vi lovar oss själva att bli något vi aldrig varit, göra sånt vi aldrig gjort.. Men när vi misslyckas, när vi själva synar lögnerna som vi lovat oss själva, då viftar vi bort det och hoppas på att vi överlever motorvägen tills nästa nyår. Puckade som vi är.

Blir man matförgiftad så äter man inte av den maten igen, men blir man så full så att man spyr, så hoppar vi glatt på tåget till spritstaden så fort man återhämtat sig igen. Puckade som vi är.

Nej, 2017 får jag inga nyårslöften av mig själv, för jag vet själv att jag kommer misslyckas.
2017 blir det året då drömmar förblir drömmar och verkligheten är motorvägen.

Storm.

I mitt huvud pågår en vild storm, vindarna viner, ord och tankar flyger runt som herrelösa strumpor.
Oron växer likt en klädhög i en nonchalant tonårings rum. Svårt att sortera ut allt. Svårt att se helhetsbilden. Plötsligt avstannar stormen och jag försöker förstå varför ljudet alltid tycks höjas på teven när dem bryter till reklam. Finner inget logiskt svar. Stormen får åter kraft. Ytterligare en tanke slår rot, måste jag tänka på meningslösa frågor för att slippa stormen? Huvudvärk. Den börjar bli som en gammal vän. När man inte har den, så kommer man på sig själv när man undrar vart den tagit vägen.
Hela kroppen värker. Sjuk? Ja. Hypokondriker? Lite.. Tror alltid att jag fått digerdöden, eller svininfluensan, eller en främmande sjukdom, när jag är sjuk. Brukar fantisera om att dem döper den efter mitt namn. Sen när jag smittat någon annan så säger de att dem fått "Elin-syndromet", "ååh nej, stackars dig!" säger någon då, eller "ååh krya på dig".
Ja, jag är konstig. Eller så är jag normal, bara jag som inte sett tillräckligt med människor att jämföra med.

Stormen tilltar, oj oj.. Svårt att fokusera, vad är det som händer? Känslorna blandas ihop, skrattgråter, gråtskrattar, blir förbannad när jag är glad, blir glad när jag är förbannad. Vem fan är jag?

Andas man snabbt så slår hjärtat fortare, du slösar på hjärtslagen, säger jag till mig själv varje gång jag är stressad. Precis som att alla föds med en viss uppsättning av hjärtslag.
Kanske är det så.. Klockan.. Tiden, rullar på.. För varje hjärtslag så får du leva lite kortare. Är det värt det då att stressa? Så att hjärtslagen tar slut fortare?

Förvirrad. Ja. Huvudvärk. Hela kroppen värker. Storm.
Sluta.
Tänk.
Så.
Jävla.
Mycket.

Chans.

Tror ni på chanser? Tror ni att livet skickar ut små, små, men ack så viktiga detaljer i vår vardag? Eller var det helt och hållet slumpen som gjorde att ni klarade av att t.ex hoppa 30 cm åt sidan, när fettet från stekpannan skvätte iväg likt en spottloska från en förbannad tunga?

Jag vill tro på magi, jag vill tro på det som vi inte ser. Jag tvingar mig själv att tro på magiska under. Onaturliga väsen. Spöken.. Just för att göra livet lite mer intressant, för visst är det konstigt, att jag inte finner det intressant att handla mat, gå till jobbet, stressa igenom alla lediga helger, ha ständig och ihållande ångest inför högtider, se alla årstider passera och det enda du egentligen hinner med är ett simpelt, jäkla foto. "Här är det höst, oj så kom vintern, ååh våren som är så fin, vad snabbt sommaren kom.. Nu är det höst..." Never ending story, men det är naturligt. Trots all fritid så hinner vi aldrig stanna upp för att fylla ETT helt fotoalbum med EN årstid. Alltid är det något som sker.
"Vad bra!" tänker ni.. "Då håller man sig sysselsatt!", absolut, men om jag inte vill då. Om jag vill stå där mitt i gatan som ett borttappat barn och bara glo på naturen och andas in den friska luften och bara.. bara vara..

Det skulle aldrig gå.. Stress, måste hem, äta, träna, sova och jobba. Någonstans tror jag att vi glömt bort hur det är att leva. Eller är det just, stress, måste hem, äta, träna, sova och jobba, som är livet?
Ska man bara acceptera att man får anamma de där stunderna, när man bara får vara och stå där mitt i gatan och glo på naturen och andas in den friska luften, i minimala portioner, för att man hela tiden har en jävla plats att vara på?
Tänk om allt tar slut imorgon och vi får den där lilla tiden att se tillbaka på våra liv, kommer vi vara nöjda då? Eller kommer vi önska att vi skulle stannat upp oftare?
Kanske lyssnat en minut längre på en vän.
Eller tänkt en extra gång innan vi exploderar på dem som vi en gång vart förälskade i?
Eller ge våra barn en extra kram och en puss i pannan?

Skulle vi be om en andra chans?

Jag var i stan idag.

Jag var i stan idag.
Det är måndag och det såg man i varenda människa jag mötte idag.
Det gråa hjälpte inte till. Ljuden från bilar, gatumusikanter, högljudda skratt, pratande i mobiltelefon, utryckningsfordon.. Allt det där, var öronbedövande för den som lyssnade.
Huvudvärk, sån jävla huvudvärk.
Bussen var full, inte av glädje, inte av sorg.. Bara full.

Något som vi ser som en helt vanlig dag, ser några som en prövning.

Jag glömde min astmamedicin hemma i soffan, i min trygga, sköna soffa. Tanken slog mig gång på gång, "vad händer om jag kollapsar här? Skulle någon förmå sig att ta sig ur koman som varenda måndag släpar med sig och rädda mig? Eller skulle dem se mig som ännu en svag spelbricka som måste bort för att någon annan ska få plats?"

Lyckligtvis så behöll jag lugnet och kontrollen över andningen föll på plats, jag vann över monstret som kramade åt mina lungor återigen.

Livet slutar aldrig att förvåna mig, jag kommer aldrig att sluta att förvåna mig.

Färgerna där ute kommer snart vara borta och mörkrets glada dagar är åter här igen, febrilt försöker vi motarbeta mörkrets kraft, med ljus och kärlek, vissa har större framgång än andra.
En annan är bara orolig för att något som inte ska ta eld, tar eld, så jag finner mig själv i mörkret där jag långsamt plågar mig själv med en till synes befogad rädsla, eftersom att det hänt så många andra. Men här sitter jag, med tv personer som sällskap och en upplyst datorskärm. Orden "Skaffa dig ett liv" ekar i mitt huvud och jag känner hur huvudvärken som jag besegrade tidigare idag med en eller två koppar kaffe, sakta gör sig påmind igen. Inte vill jag flytta härifrån, när jag gjort det så mysigt och hemtrevligt och inte heller vill jag släppa in andra människor i min enkla, mörka boning.

Jag har försökt att föreställa mig ett annat liv, utan framgång. Jag är hellre en åskådare, än skådespelare. Jag ser gärna hur andra är lyckligare än guds barnaskara.. Jag vill inte vara med i skådespeleriet som alla så glatt kallar livet. Jag vill sitta bekvämt och se på när andra spelar.
Leva passivt, kan man göra det?

Självrannsakan.

En jag känner bad mig att självrannsaka mig efter ett nedslag på min arbetsplats.

Han tog upp punkter som jag bör kolla upp. 

• Vem är jag?
• Vad gör jag för mig själv?
• Vad gör jag för andra?
• Hur bra är jag på att göra saker för mig själv och andra?
• Hur löser jag problem?
• Hur tar jag mig an vissa risker?
• Hur är min bedömning.

Jag funderade ett tag och självklart blev svaret att jag är en bra person, en bra kollega, en bra vän, ett bra stöd, en bra tillgång.. Men är det verkligen så?

När man verkligen sätts på prov, så är det egentligen bara du själv som kan utvärdera hur du hanterade situationen. 

Handlar det om ren och skär överlevnad, så tror jag att majoriteten tänker relativt egoistiskt, eller i alla fall i det spåret, sedan om nära och kära spelar med där, är inga konstigheter. 

Handlar det istället mer om att komma över en tröskel, oavsett storlek, så provar man sig fram tills man kommer över den och då spelar det ju ingen roll om man snubblar över den, för har man kommit över den så är problemet löst.. Eller?

Bör man inte som människa, en självmedveten varelse, underlätta för nästkommande att klättra över tröskeln? Är inte problem en mänsklig sak?

Bör vi inte se till så att även nästa får det drägligt? Även om man själv har snubblat och kanske gjort sig illa på färden.. 

Tänker man på det så blir följdfrågorna många, men ser man det från den nästkommande personens synvinkel så finns det bara en fråga, "varför?" 

Varför ger man inte en hjälpande hand till den som kommer efter?

Jag brukar alltid förbereda betalmedel redan när jag ställer mig i kön i en mataffär, för att min vistelse framme vid kassörskan ska bli så lätt och smidig som möjligt, för nästkommande. 

Och varför gör jag det, när den före mig inte gjorde det? 

Hur mycket underlättar du för andra i vardagen? 

Lägger du märke till varje gång du gör det? 

Virus.

Har ni någonsin tänkt på inkräktaren i eran kropp när ni blir sjuka?
En liten, liten, liten inkräktare som kan göra er helt utslagna, handlingsförlamade och ibland till och med döda er.
Man kan inte se den med blotta ögat, man kan inte känna på den, man kan inte veta om eller när den slår till.
Den når dig när du minst anar det, slår till utan förvarning, men det häftigaste av allt är att den gör allt för att överleva. Målet är att göra dig sjuk, för då har den verkligen hittat rätt.
Den kan få dig att nysa, hosta, kräkas.. allt för att spridas, klänger sig fast vid dig och tar minsta lilla chans till att förflytta sig till en annan värd. För virus kan inte föröka sig utan en levande cell och vi om någon vet ju att överlevnad betyder allt, utan levande organismer så kan inte virus finnas.
Nu kanske ni tycker att det här inlägget börjar låta som en tråkig, obligatorisk uppsats.. Så är inte fallet. Jag ville bara dela med mig av mina tankar, detta fascineras jag av helt otroligt mycket, eftersom att virus inte räknas som levande, för dem har inte en egen ämnesomsättning, men dem vet vad överlevnad är. Dem vet vad som ska göras för att just dem ska överleva.
Virus är, ett mellanting mellan levande och död.

Din kropp arbetar helt frenetiskt för att eliminera denna otäcka inkräktare, men den kunde inte bry sig mindre. För virus är en parasit, som livnär sig på dig, ibland utan att du ens vet om det, men allt för ofta så vet du exakt vad som sker, för du blir sjuk.
Den moderna människan har alltid varit så rolig, vi oroar oss enormt över krig, massförstörelse, jordens undergång, osv.. men att oroa sig över något som ingen ser, som ingen hör, det är inte relevant förens det sker, oss själva eller någon nära. Vi oroar oss, först när det går magsjuka på dagis, eller om någon hostar på oss, för vi vet att kanske, kanske blir vi också sjuka.
Det majoriteten inte vet är att det finns ungefär 600 olika virus som vi kan bli sjuka av, och varje virus har ett eget sätt att spridas på. Vi är så sårbara och 9 av 10 gånger är det redan försent.

Så snälla, tänk på varandra. Det är inte bara IS som härjar i världen.

Mörkt.

Det är kallt, kylan biter mig, där jag går i den knarrande snön. Huvudvärken lägger sig som ett täcke runt huvudet, sveper in mig i ett tryggt, diffust dunkel. Jag förmår mig inte ens en tanke på att det gör ont. Jag vill hem, hem till värmen. Hem till det riktigt trygga.
Mörkret skrämmer mig inte, mörkret är min vän. Där kan jag finnas, utan att vara, där kan jag se utan att bli sedd.

Mina tankar har tystnat och det skrämmer mig lite. Känns som att min själ är tom.
Det enda jag hör är ekot av centrifugen som inte alltför länge sedan brummade i huvudet.
Som om tankarna lämnade kvar en molande huvudvärk som påminner en tom trumma på en tvättmaskin.

Jag har så mycket som jag måste göra, men så lite ork. Vill inte. Kan inte. Ska inte. Orkar inte..
Vet att den enda de drabbar är mig själv. Det finns ingen annan som skottar min väg. Ingen annan som sandar den. Det är bara jag. Men än har stormen inte kommit. Jag väntar den dock. Har redan vinterskorna på mig och mössan den är på. Frågan är om det räcker.
Ibland känns det som att jag skulle vilja ha en armé på 100 män som kan backa upp inför en storm.

Smärtan har börjat lägga sig nu, tror jag behöver sömn. Kanske hittar tankarna tillbaka, kanske förblir det en evig tystnad.

Vet att jag kommer att ligga sömnlös tills varenda cell i kroppen skriker efter sömn.
Kommer ligga där, i mörkret, utan tankar, tills jag somnar imorgon bitti av ren utmattning.

Där jag ligger i min säng, blir skuggorna levande, där små ljud blir bedövande och där mardrömmarna har sina rötter. Men jag ska inte låta mig skrämmas, för jag vet att blir jag vän med mörkret, så blir mörkret vän med mig..

Mardrömmar..

Rummet är mörkt när jag slår upp mina ögon för första gången idag.
Drömmen ligger kvar som minnet av en film, jag drömde om dig. Du var med mig i en mardröm.
Jag hjälpte dig att förstå min mardröm.

Det är svårt att skilja på dröm och verklighet, när vakentillståndet slår in. Man vet inte riktigt om drömmen var på riktigt, så man smyger sig ut i den tomma, kalla lägenheten, kikar försiktigt ut genom fönstret som visar världen utanför, står den i brand? Nej. Då var det en dröm.

Jag grät inatt, för jag drömde att jag skulle förlora dig. Du satt där, oförstående om vad som hände, försökte förklara, men det fastnade inte hos dig. Till slut var du borta. Mörkret hade slukat dig.
Jag sprang. Sprang så fort jag kunde, men ändå så gick världen förbi mig lika långsamt som om jag hade krupit fram. Mörkret kom närmare, började smaka på mitt hår.
Nästan leende ville mörkret äta mig. Ta mig till en plats där endast mörker finns.
Rädslan omvandlades till ren vilja, vilja att överleva. Orken byttes ut mot mod. Jag blev arg, fylldes av vrede och tvingade mig själv framåt. När jag kände mörkrets hårda grepp så slog jag upp ögonen.

Låg kvar ett tag i min trygga säng, sorterade ut de falska intrycken. Ett grannbarn sprang i lägenheten ovanför och skrämde mig. Tillbaka till mörkret i drömmen. Tände lampan. Andades ut.

Jag låg där ett tag och funderade på min vilja och mitt mod. Ville den säga något till mig? Det var min dröm och jag gav inte upp. Varför är det lättare att ge upp i verkligheten? Varför vill man vända sig om och slåss mot monstren i drömmarna, men i verkligheten så vill man rulla ihop sig till en boll och inte finnas mer.
Är drömmarna lika verkliga som verkligheten, fast i en annan värld?