Tror ni på chanser? Tror ni att livet skickar ut små, små, men ack så viktiga detaljer i vår vardag? Eller var det helt och hållet slumpen som gjorde att ni klarade av att t.ex hoppa 30 cm åt sidan, när fettet från stekpannan skvätte iväg likt en spottloska från en förbannad tunga?
Jag vill tro på magi, jag vill tro på det som vi inte ser. Jag tvingar mig själv att tro på magiska under. Onaturliga väsen. Spöken.. Just för att göra livet lite mer intressant, för visst är det konstigt, att jag inte finner det intressant att handla mat, gå till jobbet, stressa igenom alla lediga helger, ha ständig och ihållande ångest inför högtider, se alla årstider passera och det enda du egentligen hinner med är ett simpelt, jäkla foto. "Här är det höst, oj så kom vintern, ååh våren som är så fin, vad snabbt sommaren kom.. Nu är det höst..." Never ending story, men det är naturligt. Trots all fritid så hinner vi aldrig stanna upp för att fylla ETT helt fotoalbum med EN årstid. Alltid är det något som sker.
"Vad bra!" tänker ni.. "Då håller man sig sysselsatt!", absolut, men om jag inte vill då. Om jag vill stå där mitt i gatan som ett borttappat barn och bara glo på naturen och andas in den friska luften och bara.. bara vara..
Det skulle aldrig gå.. Stress, måste hem, äta, träna, sova och jobba. Någonstans tror jag att vi glömt bort hur det är att leva. Eller är det just, stress, måste hem, äta, träna, sova och jobba, som är livet?
Ska man bara acceptera att man får anamma de där stunderna, när man bara får vara och stå där mitt i gatan och glo på naturen och andas in den friska luften, i minimala portioner, för att man hela tiden har en jävla plats att vara på?
Tänk om allt tar slut imorgon och vi får den där lilla tiden att se tillbaka på våra liv, kommer vi vara nöjda då? Eller kommer vi önska att vi skulle stannat upp oftare?
Kanske lyssnat en minut längre på en vän.
Eller tänkt en extra gång innan vi exploderar på dem som vi en gång vart förälskade i?
Eller ge våra barn en extra kram och en puss i pannan?
Skulle vi be om en andra chans?
För längelänge sen blotade man under december, den mörkaste tiden.
SvaraRaderaMan offrade, gav tillbaka till jorden vad man av jorden fått - i hopp om att cykeln skulle börja om på nytt - att ljuset skulle återvända och våren åter bringa överflöd av liv!
Förmodligen var det än stressigare att slita för överlevnad och vara beroende av årstiderna för hur väl man skulle leva..
Jag anammar de stunderna då jag ger mig ut.. såklart!
Livet består av toppar och dalar, utan stress inget lugn, utan ljus inget mörker!
Det gäller att anamma kontrasterna.
Går det överhuvudtaget att uppleva någonting statiskt? Hur lång tid tar det innan man vant sig till den grad att man tar det för givet då?
Jag är övertygad om magi.
Varje dag är magisk och jag är en del av magin!