You can't handle the truth!

Jag har funnit mitt nya kall, mina vänner. Jag har insett att det hjälper ingenting genom att sitta i sin förort och klaga på världen och människorna, man måste gå ut och klaga offentligt, högt och ljudligt! Så att människorna hör! Man kan heller inte gå bakom ryggen på någon man inte tycker om och hoppas på att denne kommer att förstå någon gång i sitt liv att den beter sig konstigt eller dumt.

Jag är ännu inte klar i min utveckling till att bli en vuxen människa, jag är en kvinna fysiskt, men jag är som en prepubertal 12 åring i huvudet ibland, fråga dem som känner mig.
Jag kan inte ta diskussioner när fler än två personer är emot mig, när jag blir sur på någon som tränger sig i kön så fantiserar jag om att jag gör denna personen till ett åtlöje med mina superkrafter (som jag ännu inte besitter.. but soon..), åker jag i en bil med tonade rutor så brukar jag lipa åt folk som går eller cyklar just för att dem inte kan se mig! Jag är alltså inte vuxen någonstans. Jag hoppas dock att ni som läser min blogg anser att mina inlägg följer någon sorts relevans. Det skulle göra mig glad.

För att hoppa till något som dagens tredje rings klassare ser fram emot nu dessa somriga dagar är ju deras student! Att gå ut gymnasiet har jag hört är väldigt speciellt, man växer upp och helt plötsligt kan man ge sig ut i arbetslivet och leka vuxen. Flytta hemifrån, skaffa familj och ett välbetalt jobb (ja, alla som gått i skola i 12 hela år, förväntar sig ett välbetalt jobb för deras slit), MEN! Jaa, MEN! I dagens Sverige så följer flera år av arbetslöshet, hopplöshet och förnedring efter studenten! Så grattis alla studenter och välkommen till arbetslösheten! Nu kommer ju inte alla som går ut skolan få detta ödesdigra ödet, utan några har säkert en pappa som placerar sina barn på en räkmacka med en guldsked i handen, då går det bra!

Jag är väl lite bitter idag, men det gör ingenting för imorgon är det en ny, underbar dag. Med nya tag.

ADJÖÖÖ!

The show must go on..

Bilbränder. Stenkastning. Glåpord. Gängbråk. Ungdomar. Missförstånd..

Det är vardag i världen idag. Det vi ser när solens strålar väcker växter och djur till liv varje morgon är också vardag. Att leva i harmoni med varandra är inte vardag. Varför kan vi inte komma överens? Varför är det så omöjligt för oss att säga, "Det räcker nu..", jag blir så frustrerad av att behöva leva i en värld full av hat. Vill jag verkligen se mina barn växa upp i en sådan här värld, fylld av hat, begär, hemskheter? Nej.. Det vill jag inte. Jag vill inte heller själv leva i den. Jag blir så äcklad varje morgon när jag sätter mig på tunnelbanan för att ta mig iväg till min sysselsättning.. Alla har näsan i mobiltelefonen, alla har hörlurar i öronen, alla blundar för en värld som tar sina sista djupa andetag medans vi sitter och vältrar oss i vår alldeles egna lilla symfoni av sprudlande kärlekshistorier, blommor, bin och framtidstankar..

Vår värld är döende och vi märker det inte.. Ibland när jag själv sitter och gör som alla de andra på tunnelbanan så blundar jag hårt bakom mina solglasögon och föreställer mig världens undergång.. En stor smäll bara, jag föreställer mig också hur världen pustar ut och känner sig fri.. Bli stenar i rymden, och bara vara..
Vi har misshandlat vår planet till de yttersta.. Vi har vanskött oss in i det sista. Vi kallar oss intelligenta. Det är fan i mig sorgligt. Jag är så jävla trött på att så fort någonting händer så ska man inte få reagera förens någon annan gör det, för då är det onormalt. VAD I HELVETE ÄR PROBLEMET?
Jag är så förbannat jävla trött på att försöka ta den här diskussionen med folk, för dom förstår inte. Folk förstår inte att vår värld snart inte finns längre. Skäms för fan.

To all of you who lost someone.

Hej,

Jag vill utbringa ett tack. Ett tack till alla er som är starka nog att överleva en förlust av någon ni älskar. Utan er hade vi människor inte varit, ja, människor idag.

Jag har fått erhålla turen att inte fått uppleva något så fruktansvärt som en närståendes död. Jag lär mig mycket av er, ni som förlorat någon men som ändå, försiktigt ställer er upp och går vidare i livet, men med tankarna riktade mot eran älskade.
Jag blir lika förvånad varje gång. Det kan inte hjälpas att jag undrar varje gång jag stöter på känslor i dödsfall, om jag kommer att bli ihågkommen på liknande sätt.. Kommer jag att vara saknad på samma sätt? Vilka kommer sakna mig? Vettiga, men ack så läskiga tankar. Tänk om ingen kommer.

Jag är en ensam person, men det har inte att göra med omvärlden, det är mitt egna val.. Därför undrar jag och kanske frågar er som läser, målar jag en tavla av en ödemark och en omärkt grav genom att flytta på mig så fort någon försöker komma mig nära?

Jag avundas er som kan stå upp efter förlusten av ett barn, en vän, en förälder.. Jag vet att skulle någon jag verkligen värdesätter gå bort så skulle jag gå sönder. Hur gör ni?

.. Jag antar att man föds med hela livet framför sig och att man inte ska behöva oroa sig så mycket över vad som komma skall, men alla dagar är dödens dagar, det kan inte hjälpas och inte heller förebyggas..

I'm out..