Hej,
Jag vill utbringa ett tack. Ett tack till alla er som är starka nog att överleva en förlust av någon ni älskar. Utan er hade vi människor inte varit, ja, människor idag.
Jag har fått erhålla turen att inte fått uppleva något så fruktansvärt som en närståendes död. Jag lär mig mycket av er, ni som förlorat någon men som ändå, försiktigt ställer er upp och går vidare i livet, men med tankarna riktade mot eran älskade.
Jag blir lika förvånad varje gång. Det kan inte hjälpas att jag undrar varje gång jag stöter på känslor i dödsfall, om jag kommer att bli ihågkommen på liknande sätt.. Kommer jag att vara saknad på samma sätt? Vilka kommer sakna mig? Vettiga, men ack så läskiga tankar. Tänk om ingen kommer.
Jag är en ensam person, men det har inte att göra med omvärlden, det är mitt egna val.. Därför undrar jag och kanske frågar er som läser, målar jag en tavla av en ödemark och en omärkt grav genom att flytta på mig så fort någon försöker komma mig nära?
Jag avundas er som kan stå upp efter förlusten av ett barn, en vän, en förälder.. Jag vet att skulle någon jag verkligen värdesätter gå bort så skulle jag gå sönder. Hur gör ni?
.. Jag antar att man föds med hela livet framför sig och att man inte ska behöva oroa sig så mycket över vad som komma skall, men alla dagar är dödens dagar, det kan inte hjälpas och inte heller förebyggas..
I'm out..
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar