Julen.

Jag hatar att jag älskar julen. Den tjänar ingenting till, men ändå så fylls man med den där mysiga känslan och får ett enormt behov av att vilja handla krimskrams som man aldrig annars skulle köpa.

Man dras till glittriga saker och spenderar tusentals kronor.
Varför älskar man julen? Den är ju över lika snabbt som en middagsbjudning.

Jag var ute idag, tillsammans med hela Sverige. Jag var i affärer, tillsammans med hela Sverige. Jag svettades och stod i köer, tillsammans med hela Sverige. Jag fick lön idag och gjorde av med flera tusen. Flera tusen svenska kronor som jag kunnat lägga på ett sparkonto, så att jag någon gång, kanske nästa jul kunnat åka bort här ifrån. Ligga på en strand och smutta på en fruktdrink och vifta bort alla tankar på stress och press, bli biten av en mygga och få malaria.
Glida ner tunnklädd på stan, sent på kvällen. Gå runt, kanske träffa någon och få en nasty, obotlig könssjukdom.. Nej. Nu ska vi inte vara sådana. Vi börjar om.

Ligga på en strand och smutta på en fruktdrink och bara njuta av livet.
Kanske glida ner tunnklädd på stan och iaktta nattlivet och bara finnas. Kunna skratta och verkligen känna sig utvilad när man väl kommer hem.

Men här sitter jag. I ett land som just nu andas, äter, sover och dör av stress. Nu sitter jag här med en öl, (eftersom att jag tror att den får mina nerver att dämpas, när den egentligen bara slår ut min lever så att jag långsamt dör istället) och kollar på mitt kontoutdrag och gråter. Nu vill jag gå i ide och vakna när våren är här. En låt till er alla som känner som mig. Lyssna och längta bort till fjärran länder.

Adjö. 

Tack Kärrtorp!

Tack för att ställen som Kärrtorp finns! Ställen med människor som vägrar att ge upp. 

Det är dags nu, dags att sätta stop för denna nazist modernisering. Det räcker nu. 

I denna värld så finns det inte längre landgränser, vi är alla en ras och ett folk! Skärp er för i helvete. 

Jag är så fruktansvärt trött på att jämt läsa, höra och se hur främlingsfientlighet yrkas på gatorna. 

Jag var inte med under andra världskriget och det tackar jag för, det räcker med att man ser på filmer, läser böcker, försöka sätta sig in i situationen då människor gick fruktansvärda öden till mötes. 

Då kvinnor och barn, sköts ihjäl på gatorna, trycktes in i gaskammare och dog. 

Jag trodde att vi efter en sådan händelse skulle gå vidare med vetskapen om att nazismen inte fungerar i ett samhälle. Nazismen är som en sjuk utopi, som skapats för att ett fåtal personer ska kunna leva sina drömliv. 

Men sanningen är den att det spelar ingen roll vilken politisk inriktning man har, det spelar inte heller någon roll om vilka seder och bruk man väljer att leva efter, för idioter finns det överallt. Det finns folk i alla delar av världen som skulle kunna förstöra ditt liv. Så ge upp eran meningslösa kamp nu, kära blöjnassar, ni kommer aldrig att nå den punkt som eran sinnessjuka "fadersfigur" gjorde. För världen vet om vad som hände när han styrde, världen såg på och lovade att det aldrig skulle hända igen. 

Jag hade gärna åkt till Kärrtorp om jag kunnat. Men jag skrev på listan i alla fall. För nu är det nog!

KROSSA RASISMEN! KROSSA NAZISMEN! LÄNGE LEVE MÄNNISKAN!

Frånvarande skribent.

HEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEJ!

Ja, jag har varit borta och jag vet att ni har saknat mig. Tyvärr har jag ingen annan bortförklaring än att jag varit för lat för att skriva. Jag borde jobba på min tangentbordskondition, den är rätt så illa vid det här laget.

Jaha, vad har förändrats? Inte så mycket faktiskt, jag har börjat snusa mer, börjat intressera mig för rymden, jobbar och pluggar som en tok, fått ett ökat hat mot julstressen..
Det som är riktigt intressant är att veta vad som INTE har förändrats.. Det som inte har förändrats är vardagen, samma visa dag ut och dag in. VARFÖR HÄNDER DET INGET I MITT LIV?!?! (Ja, jag vet. Man ska vara försiktig med vad man önskar sig.)

Senast idag berättade jag för en vän i skolan om att jag fått en extrem 20+ kris, jag har börjat tänka på att mitt liv snart är slut och att jag kommer att dö ensam i en på tok för stor lägenhet med mina 34 katter (som jag införskaffar senare), polisen kommer att hitta mitt rynkiga, sargade lik (för att mina katter har ätit på mig, obviously) och en sorglig notis kommer att befläcka aftonbladet, "Kvinna i 90 års åldern hittad död i sin lägenhet. Hon hade inga anhöriga och hennes 34 katter hade delvis ätit på henne."
MEN, det finns ett sätt för mig att lindra min ångestfyllda, ålderdomskris.. Och det är att tänka på att i framtiden så finns det piller som gör en ung och odödlig. Tacka fan för att forskningen går framåt.
Och må FAN ta dig om du din icketroende framtidspessimist till människa säger att det är vetenskapligt omöjligt.. En kvinna måste få drömma hon med.

Jag ska börja skriva mer, men jag funderar lite på om jag ska byta blogg eller om jag ska stanna kvar här.
Återkommer om det! Adjö.