Nytt.

Snart är dagen här. Snart kan vi förnya våra lögner och återigen leva på hoppet. Snart kan vi lova oss själva att äta mer nyttigt, sluta röka, var mer snäll..
Imorgon vid den här tiden kan vi pusta ut, äntligen är år 2016 över. Att vi aldrig lär oss.

Även om det nya året kanske bringar mer än det förra, så är situationen fortfarande likadan.
Vi lever i en värld där man hatar och fördömer mer än vad man älskar. Vi är så många på den här planeten, men ändå så lever vi ensamma, isolerade från omvärlden, och alltid är det samma visa, "mina problem är värre än dina".

Nästan alla startar det nya året med att vara bakis, köper pizza och ligger och degar. Ingen förmår sig ens att gå ut och städa bort alla likdelar från pengarn.. förlåt, raketerna som man smällt i luften, bara några timmar innan.

Det nya året är här. Nytt år, men samma, exakt samma tankesätt. Fy fan.
Vi skiter ju för fan fullständigt i allt som inte har med oss att göra, som inte har med dig, dig eller dig att göra. Så jävla rädda. Rädda för att smutsa ner oss.

Ibland så brukar jag tänka att varje enskild person i den här världen är skyddad av en bil, vi alla åker samtidigt på motorvägen, en del kör alldeles för fort, andra tar det säkra före det osäkra och kör "lagligt" i högerfilen, med bra avstånd. En del vet inte ens vart dem ska så de pendlar mellan alla olika körfält och är allmänt förvirrande för majoriteten på vägen. Vi alla åker åt samma håll. För förr eller senare så möter vi alla samma öde, men ingen vill ju dit i förväg. Så länge din bil är hel och du kommer fram säkert till dina delmål, så skiter du fullständigt i om du orsakade en krock med två andra bilar på vägen, för frågar man dig så var ju det någon annans fel.

Vi alla är en varsin bil, på en motorväg utan slut. Vi alla åker åt samma håll. Vi alla väljer olika avfarter, men hela tiden strävar vi efter något annat, något häftigare delmål. Vi befinner oss på motorvägen, åkandes på samma väg, med olika mål, destinationen är okänd.

Men när vi sitter där och kör, så försöker vi att inte somna bakom ratten, så vi hittar på saker som gör oss pigga, som nyårslöften. Där vi lovar oss själva att bli något vi aldrig varit, göra sånt vi aldrig gjort.. Men när vi misslyckas, när vi själva synar lögnerna som vi lovat oss själva, då viftar vi bort det och hoppas på att vi överlever motorvägen tills nästa nyår. Puckade som vi är.

Blir man matförgiftad så äter man inte av den maten igen, men blir man så full så att man spyr, så hoppar vi glatt på tåget till spritstaden så fort man återhämtat sig igen. Puckade som vi är.

Nej, 2017 får jag inga nyårslöften av mig själv, för jag vet själv att jag kommer misslyckas.
2017 blir det året då drömmar förblir drömmar och verkligheten är motorvägen.

Storm.

I mitt huvud pågår en vild storm, vindarna viner, ord och tankar flyger runt som herrelösa strumpor.
Oron växer likt en klädhög i en nonchalant tonårings rum. Svårt att sortera ut allt. Svårt att se helhetsbilden. Plötsligt avstannar stormen och jag försöker förstå varför ljudet alltid tycks höjas på teven när dem bryter till reklam. Finner inget logiskt svar. Stormen får åter kraft. Ytterligare en tanke slår rot, måste jag tänka på meningslösa frågor för att slippa stormen? Huvudvärk. Den börjar bli som en gammal vän. När man inte har den, så kommer man på sig själv när man undrar vart den tagit vägen.
Hela kroppen värker. Sjuk? Ja. Hypokondriker? Lite.. Tror alltid att jag fått digerdöden, eller svininfluensan, eller en främmande sjukdom, när jag är sjuk. Brukar fantisera om att dem döper den efter mitt namn. Sen när jag smittat någon annan så säger de att dem fått "Elin-syndromet", "ååh nej, stackars dig!" säger någon då, eller "ååh krya på dig".
Ja, jag är konstig. Eller så är jag normal, bara jag som inte sett tillräckligt med människor att jämföra med.

Stormen tilltar, oj oj.. Svårt att fokusera, vad är det som händer? Känslorna blandas ihop, skrattgråter, gråtskrattar, blir förbannad när jag är glad, blir glad när jag är förbannad. Vem fan är jag?

Andas man snabbt så slår hjärtat fortare, du slösar på hjärtslagen, säger jag till mig själv varje gång jag är stressad. Precis som att alla föds med en viss uppsättning av hjärtslag.
Kanske är det så.. Klockan.. Tiden, rullar på.. För varje hjärtslag så får du leva lite kortare. Är det värt det då att stressa? Så att hjärtslagen tar slut fortare?

Förvirrad. Ja. Huvudvärk. Hela kroppen värker. Storm.
Sluta.
Tänk.
Så.
Jävla.
Mycket.

Chans.

Tror ni på chanser? Tror ni att livet skickar ut små, små, men ack så viktiga detaljer i vår vardag? Eller var det helt och hållet slumpen som gjorde att ni klarade av att t.ex hoppa 30 cm åt sidan, när fettet från stekpannan skvätte iväg likt en spottloska från en förbannad tunga?

Jag vill tro på magi, jag vill tro på det som vi inte ser. Jag tvingar mig själv att tro på magiska under. Onaturliga väsen. Spöken.. Just för att göra livet lite mer intressant, för visst är det konstigt, att jag inte finner det intressant att handla mat, gå till jobbet, stressa igenom alla lediga helger, ha ständig och ihållande ångest inför högtider, se alla årstider passera och det enda du egentligen hinner med är ett simpelt, jäkla foto. "Här är det höst, oj så kom vintern, ååh våren som är så fin, vad snabbt sommaren kom.. Nu är det höst..." Never ending story, men det är naturligt. Trots all fritid så hinner vi aldrig stanna upp för att fylla ETT helt fotoalbum med EN årstid. Alltid är det något som sker.
"Vad bra!" tänker ni.. "Då håller man sig sysselsatt!", absolut, men om jag inte vill då. Om jag vill stå där mitt i gatan som ett borttappat barn och bara glo på naturen och andas in den friska luften och bara.. bara vara..

Det skulle aldrig gå.. Stress, måste hem, äta, träna, sova och jobba. Någonstans tror jag att vi glömt bort hur det är att leva. Eller är det just, stress, måste hem, äta, träna, sova och jobba, som är livet?
Ska man bara acceptera att man får anamma de där stunderna, när man bara får vara och stå där mitt i gatan och glo på naturen och andas in den friska luften, i minimala portioner, för att man hela tiden har en jävla plats att vara på?
Tänk om allt tar slut imorgon och vi får den där lilla tiden att se tillbaka på våra liv, kommer vi vara nöjda då? Eller kommer vi önska att vi skulle stannat upp oftare?
Kanske lyssnat en minut längre på en vän.
Eller tänkt en extra gång innan vi exploderar på dem som vi en gång vart förälskade i?
Eller ge våra barn en extra kram och en puss i pannan?

Skulle vi be om en andra chans?