Kroppen mår bra, ben och armar fungerar som dem ska. Fingrarna kan peka, känna, användas.
Fötterna kan gå, knäna går att böja, nacken är fullt fungerande. Organen jobbar på som vanligt, njurarna och levern renar kroppen från allt möjligt, blodet forsar genom alla ådror, hjärtat pumpar..
Hjärtat slår.. det betyder att jag lever.. eller?
Allt fungerar precis som det ska, kroppen mår bra.
Varför orkar jag knappt kliva upp ur sängen då? Varför känns allt så tungt och orörligt?
Varför ligger jag här? Eller bara sitter där? Eller.. ja, varför är jag?
Jag är bäst på att ge råd till andra, en förövrigt självutnämnt titel, jag ler när jag fått någon annan att se saker från andra vinklar, får dem att må bättre, se ljuset.. men mina ord biter inte alls på mig själv, jag hatar mina egna ord, värdelösa meningar från en värdelös mun.
Jag kommer aldrig se ljuset igen, jag kommer för evigt vara omringad av mörkret, som sakta äter mig. Livslusten sugs ur mig likt saften ur en kokad kräfta. Mitt kött, slits bort av vassa tänder, från en varelse som jag inte kan se. Mina skrik hör ingen. Min smärta kan ingen känna. Min saknad kan ingen porträttera. Men mitt hat, mitt hat ser alla. Mitt hat gentemot mig själv och mina brister.
Bara för att jag finns, och har skapat mig kontakter i denna värld, så är det inte min skyldighet att stanna kvar i lidandet. Visst, jag kan göra allt jag kan för att slå mig fri från mörkret, de vassa tänderna som sliter mitt kött i bitar, frigöra mig från den sugande kraften som kramar ut varenda droppe livslust. Men om jag inte lyckas då? Om jag inte kan? Om jag verkligen har försökt allt? När ingen hör mina skrik, kan känna min smärta eller porträttera min saknad.. Vad fan gör jag då?
Jag har ingen skyldighet att stanna kvar om jag inte har något mer att hämta, inte har något kvar att ge.
Mina tankar är som svart, seg, tjära.. Dem stinker, är tröga och ogästvänliga. Jag funderar på varför jag finns, varför jag är och hur fan jag ska bli någon annan.
Jag önskar att jag bara kunde klä av mig, ställa mig i duschen och duscha bort allt klet och äckel som består av mig. För att sedan gå ut som en ny, låta solens strålar självtorka mig, låta mig få gåshud av vindar som kyler ner vattendropparna över min hud och kunna njuta av fågelsång och där och då.
Ångesten är för stark, den nässlar sig fast precis överallt, får jag en bra dag, så hittar den ändå ett sätt att slå ner mig i backen igen. Känner jag den minsta lilla ork, så är den där direkt och ser till så att jag inget kan, vill eller ska göra.
Har en vän, som även om jag har en bra dag, kan se i mina ögon hur ångesten, oviljan, sorgen och ledsamheten ligger som ett grått lapptäcke över mina tankar och mitt jag. Hon frågar ofta hur jag mår, hon är orolig.. Jag säger att det är okej, att jag klarar mig, att jag alltid klarar mig. Vilket är sant, jag klarar mig alltid, hittills i alla fall.
Jag får känslostormar, igår skrattade jag för första gången på riktigt, kunde inte sluta, blev nästan manisk, tårarna sprutade, lyckan började bubbla upp, kände mig glad, kände mig upprymd. Sen kom natten, ångesten och tankarna höll mig vaken igen. Skrattet var som bortblåst, kunde inte ens minnas hur det lät, hur det såg ut, hur det faktiskt kändes.
Aptiten kan jämföras med min aptit på livet, allt smakar papper. Ingenting ser ens smakrikt ut. Äter för att jag måste, för att kroppen ska må bra. Inte för att mitt jag ska må bra, för mat är även ångest för mig. Hela mitt liv har jag fått höra hur jag bör gå ner i vikt, det bör inte bita på mig egentligen, det är en petitess, från små människor som inte kan behärska vad man bör och inte bör säga till andra. Men det bet mig i alla fall, "sluta äta så mycket", "ska du verkligen äta tårta?", "Skulle inte du må bättre av att träna?", "Om vi alla sitter på bänken här när hon ska sätta sig så kommer den att gå sönder.." Det bet, bet mig hårt. Mat = Ångest.
Allt är egentligen ångest. Ren, jävla, ångest. Oviljan att resa sig från där man sitter. Tröttheten och svaghetens äldre broder. Känslan av att man inte duger till något, hur många som än står där med kärleksförklaringar. Det är inte ert fel att det är såhär. Det bara är så.
Jag har sökt hjälp, hjälp är på väg. Som ett tidigare inlägg, när jag förklarar livets gång som en motorväg så står jag där i vägrenen av en gigantisk motorväg, där alla passerar i hög hastighet, jag vet inte vart jag är, eller vad som är fel på bilen, men jag står här och väntar på hjälp. Hoppas innerligt på att jag inte blir påkörd, i väntan.
Life is a mess.
