Infinity.

Nu är jag här igen. Som vanligt så måste jag få skriva av mig, tankarna har blivit för många igen. Trots att jag varit omringad av människor denna underbara, välbehövliga helg, så har tanketrumman gått på raketfart..

Det här inlägget kommer att handla om en vän. En vän som jag verkligen aldrig skulle kunna leva utan och jag tackar gudarna varje gång jag får chansen till att träffa henne.
Med tiden förändras saker.. Även människor. Trots de så är man innerst inne den man alltid varit.

Jag hade inte hört ett ljud från dig på flera år, jag hade inte heller gett något ljud själv, så ingen får ta smällen.
Men när jag fick höra av min bror en kall vårdag att du skulle få en egen familj så spelade jag som att det inte var hela världen.. När jag sedan blev ensam så grät jag. Jag minns inte om det var på grund av glädje eller om det var för att jag var ledsen, jag minns bara att den natten sov jag ingenting. Jag saknade dig så det gjorde ont varenda gång jag tänkte på dig. Jag ville vara där, jag ville vara med dig. Visa dig allt! Krama dig, få älska dig igen. Men jag vågade inte.. Jag sköt dig återigen åt sidan och gjorde mitt.. Tillslut orkade inte mitt hjärta längre. Varenda bokstav i mitt meddelande till dig gjorde ont, jag ville skriva en bok till dig, men saknaden och oron för att du inte skulle svara blev för mycket.

Vi sågs, på den första riktiga höstdagen detta året. Jag hade glömt min jacka hemma och hade gåshud över precis hela kroppen, kylan gjorde sig påmind varenda sekund när jag stod där i folkvimlet på tunnelbanestationen och väntade på dig. Jag var så nervös, så orolig, så förväntansfull.. Jag kan nästan lova att man kunde se mitt hjärta hoppa till när jag såg dig.
Du var så annorlunda, men ändå så likadan. Du var lika vacker som alltid, och sedan du fick din ängel så har du haft ett sken om dig, din sorg ligger kvar, men du har en annan att älska, man ser det i dina ögon när du blickar framåt..
När jag kramade dig ville jag inte släppa. Fy fan vad jag saknat dig.. Jag ville skrika rakt ut när jag såg dig, jag ville hoppa av glädje som ett litet barn. Du har alltid varit den som hållit mig kvar på marken, ditt jag, ditt underbara jag är det inte många som förtjänar.
Jag minns när vi satt ute en natt hos din mormor, det var kallt och vi grät tillsammans över förlorade pojkvänner, tillsammans lovade vi varann att aldrig lämna varandra.
Jag vill lova det igen.. Jag kommer aldrig att släppa dig..
Jag minns när du var arg och ledsen, så ledsen att jag nästan kunde se såret på ditt hjärta som var så fyllt av sorg, hur jag, med tårar i ögonen lovade dig världen.. Och du log.

Jag älskar dig. Du är min bästa vän.

Konsumenter är vi allihopa, allihopa!

Nu när är december här! Nu är det juletider och folk springer som galna runt i affärer för att fylla upp sitt köpebehov! Julklappar ska inhandlas, paket ska slås in, pengar ska spenderas och vettet.. ja försvinn.

Därför hade jag tänkt att sätta upp en liten lista i julens namn, för hur man som konsument ska bete sig i hysterin, som just i detta nu sker överallt och ingenstans.
Listan kommer att ha femton punkter!

Läs och lär, gott folk!

1. Oavsett hur din dag på jobbet varit, tänk på att du går till någon annans jobb när du vill handla.
2. Innan du haffar tag i en personal säg "Hej" först. (Det är alltid trevligare för båda parter om man säger "Hej" först.)
3. Tänk efter själv först.
4. Kom ihåg att det aldrig är personalens fel att du måste handla mellan jobb och hämtning på skola eller dagis.
5. Gå inte direkt till attack om något verkar fel, fråga först. (Alltid trevligare om man frågar innan man börjar gapa.)
6. Kom ihåg att det är juletider! Det är givmildhetens månad! Var glad för vad du har!
7. Bråka inte i kassan om vem som ska betala, gör upp innan ni går in i affären. (Det kan bli en väldigt knepig situation för alla parter om ett fullskaligt pengabråk eskalerar i kassan)
8. Om barnpassning finns på affären du handlar på, se då till att lämna korrekta uppgifter och ta tillvara på reglerna som satts upp för dig och ditt barn.
9. Är kön lång och du börjar känna dig stressad, behåll stressen och fråga snällt om en till kassa kan öppnas. (Kassören är minst lika stressad som du är)
10. Utnyttja inte personalen, ha respekt för att dom också är människor med familjer och känslor.
11. Ha förståelse för den mänskliga faktorn. (Undantag om personalen är otrevlig)
12. Skräpa inte ner! Bjuds det på något i en butik, ta till vara på papperskorgarna. (Kom ihåg att den enes skit blir den andres skit i sådana situationer.)
13. Personalen lyssnar mer än gärna på önskemål och åsikter, att vara otrevlig leder dock ingenstans.
14. Se efter dina barn. Även om personalen är fler än en mamma och pappa så kan ett barn skadas i en butik. 
15. Glöm inte bort att le! Ett leende ger mer än tusen ord. 

Även personalen kan ta hjälp av min lilla lista, för det är ju så att personalen också är konsumenter när arbetspasset är slut. 

Konsumenter är vi allihopa, allihopa! 

God jul! Låt oss nu tillsammans skapa en helt underbar tid! 

Till dig som läser.

Hej läsare.
I detta brev hade jag tänkt berätta om livet, livet ur min synvinkel.
Tanken på varför man finns har väl aldrig förgått någon levande och tänkande varelse.
Varför finns jag? Varför är jag här? Vad är meningen?

I länder som t.ex. Sverige, där vi alla har det så himla bra, virvlar dessa frågor runt som en ensam strumpa i en tvättmaskin, en evigt roterande tankecykel. Frågorna tycks bara bli fler, och hittar man svar på en fråga så kommer det alltid en ny.. För det är väl det vi är skapade för? Att fortsätta ställa frågor, tills vi dör.

Frågar man mig varför vi lever, varför vi finns och vad liv innebär.. Så vet jag inte svaret till 100%, jag kan bara säga vad jag tror och vad jag tycker.
Så ska jag tala om för er vad livet innebär för mig.

Livet för mig är inte drivet av endast behov.
 Jag har haft en normal, tragglig uppväxt, likt många andra svenskar.. Det har inte varit ”hej-jag-vill-inte-leva-längre” jobbigt, det har inte heller varit ”Hej frikkin’ baberiba!”, jag har haft en medelmåttlig svensk uppväxt, med obligatoriska jordgubbstårtor på sommaren, påskäggsletande, Kalle Ankas jul tittande och självklart mycket alkohol.
För alkoholen spelar en stor roll i svenskarnas liv, i början av mitt eviga ”ensamma-strumpa-i-tvättmanskins” tänkandet, fick jag för mig att vuxna var tvungna att dricka alkohol med varandra för att kunna prata med varandra. När jag senare iakttog att mamma i en mataffär på en helt vanlig grå, trist, måndag stod och pratade med en bekant utan alkohol, så ändrades allt radikalt. Jag var väl runt 6 år när detta hände. Då förstod jag plötsligt att alkoholen användes när den helt vanliga svensson ville bli någonting den inte var. Alkoholen användes när den helt vanliga svensson ville känna sig fri, fri som en jävla fågel.

Nu kanske du som läsare tänker, ”Men herregud, stackars barn.. all den alkoholen.. Herregud! KRAM!” men det var inte alls så, mamma kanske inte var den absolut bästa på att visa sina moderliga känslor, men hon var en mästare på att visa att man inte ska ta allt så jävla allvarligt. Hon visade att allvarligt, tog för mycket tid av ens liv. Jag är nöjd med min uppväxt, det har gett mig så mycket. Jag är en tänkare och detta brev är förmodligen det första tänkta brev jag faktiskt skriver ner.

Svenskarna centrifugerar sina frågor för hårt, det är då dom blir sådär ettriga och jobbiga.
Jag tänker inte på varför jag finns, jag tänker inte heller på vad meningen är.. Jag formulerar frågorna så att dom blir nyttiga för mig själv.
Jag finns, jag är, jag existerar, nu bakar vi! Alla ingredienserna som blir till jag ska bakas till en god smaskig kaka som alla får smaka på! Jag finns för att andra ska se sig själva. Tittar jag tillräckligt noga åt en persons håll, så känner denne sig sedd och därmed existerar och finns han/hon.

Nu tänker du säkert, ”Men kära barn.. all denna alkohol! KRAM!”
Sluta fokusera på det som andra säger är normalt, sluta läs veckotidningarnas hälsotips som är skrivna av trötta, medelsålders kvinnor som får för lite action i vardagen. Sluta tro att bara för att du jobbar och skattar så är du värd mer än dom som inte gör det.. Sluta springa ikapp bussen på- morgonen, sluta följa tv-tablån till punkt och pricka, ALLA behöver inte följa melodifestivalen för att kunna hänga med i lunchrummet på jobbet. Sluta med alla antirynkkrämer. Sluta vara någon annan än dig själv.. För då sitter du där tillslut, med din alldeles egna centrifug, när du är redo för pensionen och undrar om allt var värt det.. All stress och alla plågor.. Var skiten värd? Du lär ändå avsluta ditt liv i hemtjänstens famn, dement och bortglömd.. Så vad fan håller du på med? Släpp gränserna, våga vara dig själv! Ingen minns de trista dagarna på året, så varför i helvete skulle man minnas sitt liv, om det endast består av regler och gråa dagar?

Trivs du inte med dig själv? Var någon annan då!

För i slutändan så ”är det endast döda fiskar som flyter med strömmen.. ”

Just sayin’..

Mandaclem. [Manda:Klem]

Jag sitter ensam i ett hem, med knäpptysta väggar. Stirrar på skålen full med frukt och funderar på allt mellan himmel och jord.

Jag sitter här i min ensamhet.. Mitt magsjuka sällskap har fastnat i teven och jag överväger att laga någon mat.. Är det verkligen värt det? Tänk om magsjukan har slunkit ner hos mig med.. Då är det bara en tidsfråga innan jag tvingas krama porslinstolen.. Jag får livnära mig på frukt.. Skålen är ju ändå full.. Fast det är väl lite taskigt egentligen att inte laga någon mat.. Känner mig splittrad. Dagens dilemma, att laga eller att inte laga det är frågan.

Mår jag bra, eller mår jag inte bra.. Är den konstiga känslan i magen, hunger, oro eller magsjuka?
Kan jag göra något? Ska jag gå och spy med vilja för att lura magsjukan? Kan man ens göra det?
Eller ska jag bara bita ihop och hoppas på att jag inte insjuknar i den värsta allmänna sjukdomen som finns i detta land?
Får det mig att må bättre om jag går ut och hostar på folk?

Ska jag kanske titta på en splatterfilm så att mitt illamående triggas igång, så att jag får skiten överstökad? SPLITTRAD!

JÄVLA skit..

Jag sover hellre på kanyler än har magsjuka..

Och tack till dig som läser detta.. Min skit är nu din skit! Synd att man inte kan smitta andra över internet.. Det hade varit en tröst..

Isdrottningen.

Ni vet när man är så rysligt törstig att man bara häller i sig ett iskallt glas vatten, och kylan från vattnet ligger kvar i evigheter, det känns nästan som att man har en iskall vattenballong i magen.
Den känslan har förföljt mig hela dagen. Har liksom aldrig kunnat bli varm, jag har lindat in mig i filtar, diskat i mängder, tvingat katterna till ett besök i mitt knä.. inget har hjälpt.

Kallt, ruskigt, äckligt, obehagligt.. jag vill lägga mig i fosterställning i en öppen eld och tina upp. Jag vill flyga till solen och smälta.. Jag vill le, gråta, skrika, hoppa, sova, äta, sova, dö.. 95 miljarder känslor susar runt i mig, vad är det som händer? Vad är det jag vill?

Jag bort.. Ensam.. Bara få åka bort..
Men när jag väl åker bort och när jag väl är ensam så vill jag hem igen. Att jag aldrig kan bestämma mig. Känner mig som ett grinigt barn, som redan från morgonen varit inställd på att göra livet surt för andra.

Mina vänner anser att jag behöver hjälp, professionell hjälp.. Vet inte hur jag ska tolka det.
Vet inte om jag ska bli ledsen över att dom inte tycker att jag duger, eller om jag ska vara glad över att dom bryr sig..
Ibland blir jag förbannad.. Tankarna nästan skriker i skallen på mig, jag menar jag är också en människa, precis som dom, precis som ni, jag kan också göra misstag, PRECIS SOM NI!
Måste jag skaffa hjälp, någon som kan lista ut varför jag är som jag är? Nej.

Jag duger, jag duger i alla fall åt mig själv. Om jag inte duger för er, så är ni välkomna att sluta vara min vän..
Om jag ska skaffa hjälp så ska fan alla andra också göra det. Säger som Thåström, "Det är ni som är dom konstiga, det är jag som är normal.."

Out.

Nu är du här..

Minns du den sköna tiden, som inte är allt för långt bort. När alla skendöda träd och buskar kom till liv igen, likt ett efterlängtat första andetag från en nyfödd. Denna gest tar oss med storm varje gång. Ser till så att vi slår upp våra dörrar likt våra hjärtan och välkomnar kärleken och hoppet. Hoppet om en ljusare tid, en varmare tid. Så att vi kan bli av med rusket och kylan som så länge omfamnat oss.
Men nu är du här igen, vinterns lillebror.. hösten. Du bytte ut den varma sommarbrisen mot isande vindar som piskar en i håret och tränger in genom den alldeles för tunna höstjackan. Nu är du här, du som bytte ut den svalkande morgondaggen till frost som knastrar när man går. Du som bytte ut de varma, efterlängtade sommarregnet mot hagel och isande kall regn.

Nu är du här.. dig som ingen vill tala om.. det är din namnsdag idag, trots de så får din syster mer uppmärksamhet än dig. Trots att det är din dag och din tid så längtar alla efter vad som kommer när du äntligen gått och lagt dig..
Du är en ovälkommen och påtvingad gäst som ingen vill ha.. du är höstdagjämningen.
Så idag, ikväll vill jag uppmärksamma dig på bästa möjliga sätt.. trots min rinnande näsa, mina nariga händer och mitt nedkylda blod så vill jag säga att jag har längtat efter dig. För det är tack vare dig som man kan närma sig människor för lite värme och omtanke.

Så till er alla som anser att vinterns lillebror är hemsk, grå och trist, vill jag rätta.. han gör sitt bästa, han ger våra träd och buskar magiska färger, ser till så att vi alla få en varm kram och föser oss närmre varandra.

Du är varmt välkommen hösten..

Så.

Hej, jag måste få ladda av mig lite här!För jag känner mig som ett gigantiskt åskmoln som byggts på i flera månader och som nu, äntligen får släppa ut sin vrede på alla människor och levande ting!

Jag är så förbannat jävla trött på människor!
Jag vill flytta upp till Norrland och leva med vargarna! Jag går sönder snart av allt tjat och gnat!
Jag fattar att alla har lika mycket rätt till åsikter om allt och alla, även om mig själv, men snälla, i detta nuet! HÅLL KÄFTEN! Jag har tillräckligt med saker att tänka på än era jävla tankar om hur ni tycker att jag BÖR vara! Så håll bara käften! Jag är den jag är och jag ändras också, men med tiden! Jag är inte en av dom som kan sitta en fredagskväll med ett glas vin och bestämma sig för att bli en bättre människa. Jag är så jävla bra jag kan bli just nu. Och ska jag vara ärlig, dom som inte lyssnar på mitt önskemål, ignorerar jag.
För jag kommer att krackelera annars.

Och en sak till, jag vill inte prata om mig själv, jag har för mycket att tänka på. Jag är inte viktigt just nu. I alla fall inte om de som ni vill prata om.

Så nu när jag släppt ut mitt ösregn och dunder och brak över befolkningen, så kanske jag släpper ut lite solljus någon gång på fredag, fram tills dess, gråmulet och kallt.

Over and out.

Speglar.

Idag har jag varit ensam precis hela dagen, i och med att jag varit just ensam så har jag fått chansen att tänka väldigt mycket på min och andras utveckling.
För visst är det ju så att oavsett hur vi än ser ut så har vi andra människor som vi ser upp till och vill se ut som. Vi tjejer sminkar oss för att göra oss "finare", i många fall inför andra och i vissa fall inför oss själva.
Vi handlar kläder och skor, (det gör ju förvisso även killar) vi försöker desperat färglägga våran karaktär, övertala andra att man inte endast är svart och vit. Vi målar oss själva, tills vi glömt bort hur vi egentligen ser ut och vilka vi är.

Den där känslan man får när man lyckats gå ner några kilo och får på sig ett par jeans som man köpte innan alla bakelsesynder, är ju obetalbar, men är det verkligen så viktigt?
Jag har hört någonstans att kroppen är själens boning och tar man inte hand om kroppen så har man låg karaktär och låg status, är de det som alla går efter? Eller stressar man sig smal bara för att man ska bli accepterad i detta anorektiska samhälle?

Många säger att dom inte bryr sig, vissa killar säger till och med att tjejer är snyggare utan smink.. men när skvallerpressen publicerar bilder på osminkade kändisar så rasar hela den där sanningen. Majoriteten blir avskräckta och besvikna.. de som inte bryr sig så  mycket får åter igen hoppet om att kändisar också är människor med finnar och skavanker.
Men jag antar att även jag skulle se ut som en filmstjärna om jag hade ett team som sminkade mig, fixade mitt hår och valde kläder åt mig varje dag.

Det jag vill komma fram till är att det är skillnad på verklighet och film. Och till er som är osäkra på er själva och som gömmer sig bland glitter och glamour, det är en fasad som är dömd att rasa. Våga visa er så som ni ser ut. Säger som den där gamla dängan, "Så-så-så vacker utan spackel.."

Out.

Du.

Du, som känner dig ensam och slukad av känslor du inte kan beskriva, jag förstår dig.
Men du är inte ensam, du är aldrig ensam. Inte ens när det känns som att du inte ens orkar stå på benen. Inte ens när du orkar dra ett andetag.
När man känner sig som du gör just nu, så känns världen meningslös, äcklig, rutten och full av lögner och du hatar dig själv för att när du mår bra så säger du samma ord till alla andra som mår dåligt, som du just i detta nu spyr på för att du känner att allt är lögn.

Du känner att det finns ingen utväg, det finns inget du.. Du vill ge upp.. Ditt trasiga hjärta säger åt dig att ge upp, tankarna snurrar runt som en uppskruvad ballerinadocka i en speldosa.. Väggarna kommer närmare och rummet blir mindre. Du kan inte andas, du vill bort, du tror att gräset är grönare på andra sidan.
Du är blind, det du känner är endast dina egna känslor. För det är ju ty så, att döden drabbar aldrig en person.. Utan alla. När du är borta, finns det människor som kommer gråta sig till sömns varenda kväll. När du är borta växer trasiga själar fram, själar som en dag kommer vältra sig i samma öde som du.

Ge inte upp, ta åter kraften, andas igen, tryck ifrån dig väggarna, vinn! Håll i ditt hjärta, och alla andra kommer att följa dig.

Du behöver inte vara en ledare för att överleva. Du behöver bara vara medveten om din existens och ha viljan att fortsätta sätta egna fotspår på vår jord, inte gå i någon annans för att det känns tryggt och säkert, eftersom att så många andra vandrat den vägen.
Döden kommer, det är oundvikligt, men det måste inte vara nu.

Älskade vän, jag skulle gråta blod om du försvann. Och det säger jag efter ett uns av vänskap, tänk vad alla dina barndomsvänner skulle göra. Eller dina barn..

Vinn. Härska. Älska. Skratta. Lev.

Nödinlägg!

Hej Sverige!

Detta inlägg är ett så kallat "nödinlägg", alltså ett inlägg som är baserat på tankar och idéer som alldeles nyss passerat i min briljanta skalle!

Det är ju så att man varje dag tvingas tampas med folk som har näsan i telefonen, folk som går väääldigt långsamt för att det finns ju inget i världen som är viktigare än en rättstavad facebook-status eller ett meddelande tills sin respektive.. Jag personligen mår ILLA av detta oförskämda beteende.. Vad hände med att bara följa strömmen och gå i takt med strömmen? Varför måste alla vi som har bråttom bli förbannade varje gång vi hamnar bakom en "mobilen-under-näsan-idiot"?

Min tanke är denna att det individsamhälle som vi så länge strävat efter har blivit ett invalidsamhälle. Vi fungerar inte längre. Jag tittar ofta på apokalyptiska filmer och serier (ja, jag gillar att få fler idéer om hur jag ska dö) och jag kan för mitt liv inte placera in en enda människa jag känner som en överlevare. Överlever dom en zombieapokalyps, eller en kärnvapensmäll så skulle dom avlida av saknaden efter sina älskade spel och facebook TJAFS! I SAY ENOUGH IS ENOUGH! Nu får det fan räcka.
Ni som läser det här, prova att lämna mobilen ifred i en timme. Ni som klarar det får en kaka.

Jag är ledsen, men jag ser ingen framtid i mer teknik, jag ser en framtid i socialisation och omtanke.

UP YOURS..

..And good night!

En tanke, flera tankegångar.

Mitt liv är på sin spets nu, jag känner hur jag vinden blåser mig i ansiktet där jag ligger på klippavsatsen och funderar på vad som hände. Med slutna ögon och en totalt orörlig kropp blåser vinden liv i mitt hår liksom mina tankar. Jag borde vara glad, jag borde känna mig fri, fri till att göra vad fan jag vill.. men här ligger jag, som en värdelös köttklump, för jag är inget, jag är inget större och bättre än någon annan. Jag går runt precis som alla andra och kräver att min existens ska bekräftas och godkännas. 

Jag känner mig värdelös, men inte tom. Jag vill kräkas upp allt som jag någonsin ätit och börja om. Sudda ut allt som är mitt liv och leva som jag lärt, jag vill födas på nytt med den vetskap jag har idag. 

Jag är inte impulsdriven. Jag trippar på tårna för att inte väcka ångesten som ligger och sover inuti mig. 

Jag är så trött på mig själv och allt vad jag innebär, men jag vill inte dö. Jag vill bara börja om. Jag vill lära känna mina vänner på nytt och börja om. Är det så mycket begärt?

Jag inbillar mig själv att jag går mot ljusare tider, jag tror att så fort solen tittar fram bakom molnen så kommer ångesten och mitt självhat att gömma sig i skuggorna igen. Jag är så jävla naiv att jag tror att bara värmen kommer så blir allt bra. 

Dum och naiv.. Så jävla dum och naiv..

Men här ligger jag, på klippavsatsen, vänder vinden och ökar i styrka så faller jag. Jag har inte vågat se efter över vad som finns under klippan, jag vet bara att jag är högt, högt upp.. För alla röster jag hör är avlägsna och mina tankar är så högljudda att jag ibland tror mig höra deras eko mellan bergen runt omkring mig. 

Faller jag så är jag i alla fall fri, tills jag landar. Faller jag så kanske jag vågar öppna ögonen och se vad det var som hände. Men just nu önskar jag bara att jag kunde få börja om. 

Den smarta människan.

Idag talar vi om saker som t.ex. att vissa kvinnor har hår under armarna, eller att Zlatan fick för mycket pengar för sin skånska jävla volvoreklam. Idag talar vi om saker som framtiden, hur ljus den kommer att vara, för att då har vi bättre teknik och mer saker att göra, mer saker att köpa och mer att sälja.
Det viktigaste idag är hur många utlandsresor du gjort.
Det viktigaste idag är melodifestivalen, mästerkocken eller vem fan det är som är bäst på att vara en jävla bonde i farmen. Det viktigaste idag är vilket märke på mobiltelefon vi har, eller vilken storlek på tvn. Idag är det viktigaste att vi får våran tacos varenda jävla fredag.

Idag super vi oss fulla för att vi är så förbannat passiva, mer än hälften av alla människor på jorden bara hänger efter dom som faktiskt för den framåt. Idag klagar vi på myndigheterna när något inte stämmer.

Vi alla uppmärksammar miljöhoten och klagar på ledarna, medans vi själva inte orkar lyfta ett finger för att få skiten gjord.
Idag klagar vi på att det är krig i världen, men vänder ryggen till människor som lika gärna skulle kunna vara din bästa vän, bror, syster, mamma eller pappa. Vad fan är det som händer?
Vart fan är vi påväg? Vad är meningen med hela den här resan om mer än hälften bara hänger på. Samtidigt så vill jag inte heller bli någon eller något som alla andra förlitar sig på. Jag vill inte bli en klagomur.
Jag vet att många utav er håller med mig. Jag vet att ni sitter och nickar instämmande när ni läser det här. Men så fort ni stänger ner sidan så kommer ni att hungra efter tacos, eller ta upp eran mobiltelefon, slå på tvn eller slänga konservburkar direkt i papperskorgen.
För det är som så, att endast döda fiskar flyter med strömmen..

I'm out.

Att beskriva en känsla.

Det krävs tålamod och ett oändligt ordförråd.
För att beskriva en känsla kan göra ont och ibland finns det inte ens ord för hur det känns.

Den svåraste känslan att beskriva är ångest. För den ligger dold i andra känslor, den gömmer sig bakom glädjen och lyckan. Den tränger sig på när man är som svagast. Den ligger där och gror, väntar på att du ska inse att livet inte är så lätt som du trodde igår när du blev kär i fel person, eller när du såg ner på dig själv.
Man hamnar där i alla fall, i ångestens hårda grepp.. Till slut får man panik för att den inte släpper, det är då du försöker finna tröst i dina egna tårar, du ser på dig själv i spegeln och sliter ditt hår, du ser in i dina dränkta och röda ögon, ställer en fråga bestående av ett enda ord.. "Varför..?" men svaret det får du aldrig.
För det spelar ingen roll hur du väljer att leva ditt liv, ångesten finns alltid där, som en skugga bland träden, eller monstret under din säng. När du känner dig iakttagen så är det ångesten som ser dig.

Det hjälper inte att svälja klumpen i halsen, den kommer tillbaka. Det hjälper inte att springa, eller döva den med gifter. Den kommer alltid tillbaka. För till skillnad från dig och mig, så jagas inte ångesten av döden.
Till skillnad från dig och mig så är inte ångesten rädd.

Jag är rädd, att den jäveln ska ta mig. Att den ska sluka mig hel. Men rädslan får dig att springa, och att springa hjälper inte.
Jag håller mig borta från allt som kan ge mig ångest. Jag håller mig borta från dig och dig.. Jag vill inte vara med, för så fort jag bryter mönstret så är den där.. jagar mig som de lätta byte jag är.
Jag kommer aldrig att komma ur, det är antingen det här.. Eller att bli fången i min egna kropp av det som jag fruktar mest. Mitt samvete, maskerad som ångesten.

I'm out.

Du gamla, du fria..

.. värld! Idag andas du med tunga andetag. Du är utmattad, jag vet. Du är trött. Förstörd. Trasig.
Vi människor är nog de enda parasiterna med ett samvete, självklart talar jag inte för alla nu, men en stor del. En stor del tycker synd om världen när media blossar upp klimathoten, men när man vänder blad så är det lika bortglömt som känslan i konfirmationssalen, som varade i 3 timmar.
När man vänder blad så är allt okej igen. Men du, du fortsätter att andas tungt. Du fortsätter att vara utmattad och trött.. fortsätter att vara förstörd och trasig.

Vi fortsätter däremot att skända dig, vi fortsätter att pressa dig till de yttersta. Vi hänger kvar på dig för att du fortfarande lever, så att vi kan leva. Trots dessa ord, så ser vi inte oss som parasiter, utan som människor. Vad är skillnaden?

Man hör oftare och oftare uttrycket, "mother earth is pissed.." i samband med naturkatastrofer, men jag tycker det är fel.. För moder jord är inte arg, moder jord är, likt en loppbiten hund, trött på lopporna, på oss. Hon vill att vi slutar. Slutar med allt vi håller på med och stanna upp och titta på allt dumt vi gjort och komma till insikt att vi kanske måste göra om.
Bygga om världen, så att världen mår bra. Fördela resurserna så att världen kan andas lättare.

Jag vill inte vara en parasit, men döda fiskar flyter med strömmen, jag och du är en död fisk. Vi flyter med den där förbannade strömmen. Vi gör som vi blir tillsagda och inget mer. Vi bara hänger med.
Varför? För att det bara är så.

Vi är blott parasiter med ett samvete och en egen åsiktskanal. Vi har en rättighet till att säga vad vi tycker, är det bara jag som tycker att det är konstigt att vi då inte har en skyldighet att lyssna?

Det är dags för en förändring. Förändringen finns hos oss alla redan. Frågan är bara om DU är redo att hitta den och använda den.

Out.

Du är alltid guld!

Du, din vackra människa.. Med din elegans och perfektion! Hur kan du ens existera i denna uppochnervända värld? Hur överlever du? Hur blev du ens till?
Inte ens om Cher och Gud skulle få ett kärleksbarn så kan de inte mätas med dig.
Du är ren skönhet! Du är så ren att min tvål är smutsig. Du är så vacker, att en klarblå sommarhimmel är spyfärdigt ful.
Du är så underbar att allt annat är hemskt. Du lyser upp tillvaron med din glans. När du går upp och ner för gatan så stannar hela världen upp och beskådar din skönhet samtidigt som deras sinnen och medvetande bara skriker av avund!

Du är så jävla vacker att det gör ont att titta på dig! Hela du är den bästa av de bästa. Du är nummer ett! Du vinner varenda pris, varenda tävling!
Du är så jävla bra, att allt levande ligger som nyfödda bebisar i din famn.

Du blir aldrig ful. Din kropp är gudomlig, ditt hår är mer livfullt än en full kohage hög på tjack!
Du briljerar vart du än går någonstans. Alla avgudar dig. Du överträffar dig själv varje dag och blir vackrare ju äldre du blir.

Tack. Tack för att du finns.

Så, då var jag klar med att beundra mig själv.

Dagens "topic" var alltså mig själv. För att jag är bäst.

Återkommer imorgon med samma topic, om jag inte kommer på en ny.. Innan imorgon då alltså.

Bye!

Snälla dö bara.

Lägg ner hela verksamheten bara, världen har tröttnat på er, ni föds inte ens längre! Sluta låtsas vara något som ni ändå inte är, sluta lek! Sluta falla för grupptryck och snälla håll bara käften!!

Jag är så förbannat jävla trött på detta våldslösa krig som sker överallt i alla de välbärgade länderna världen över!

"Orättvisa, ojämställdhet, osämja, rasism.." Det är ett jävla gnäbb och gnäll!! Och ni kallar er vuxna? Va fan är det för jävla ansvar man tar när man ger fan i att raka sig under armarna? Eller när man avstår från "blattemat"? VAD ÄR DET FÖR ANSVAR?! "Ja, men det är ju viktigt för världen att se att man inte är som alla andra?" Men du är ju precis som alla andra när du tillsammans med dina polarinnor, kastar rakhyvlarna, ratar vinet och hoppar direkt på mjödet.

Det är inte heller viktigt för världen att se, smutsiga människor som inte kan sköta sin hygien ordentligt. FÖR ATT NEWS FLASH, SÅNT SPRIDER SJUKDOMAR! Det som däremot ÄR viktigt är att män är män och kvinnor är kvinnor, det finns en klar skillnad där, mannen har en snopp och kvinnan har en vagina, två helt olika kroppsdelar med olika funktioner, dom är dessutom till för att skapa barn och enligt många även njutning.
Jag vägrar införa ett tredje kön i mina barns uppväxt, finns inte en jävla chans i världen, och jag blir markant förbannad på dom som använder sig av ordet "hen" i min närhet, för att för mig så är det inte ett validerat ord på ett KÖN!!!!

Vi ÄR och kommer ALLTID att vara olika, det vi ska jobba med är freden, fred mellan kvinnor och män, fred mellan mörka och ljusa, fred mellan länderna, fred med naturen, FRED MED VARANDRA!

Fattar ni inte att ni står och trampar på samma jävla plats år ut och år in, era håriga jävla babiankvinnor! Skärp till er, klipp er och skaffa ett jävla jobb! Nu är jag så jävla trött på att höra ert jävla gnäll i tv rutan, sitt fan inte och tjata om att det är orättvist, gå ut och GÖR någonting åt det istället!
Och jag hoppas fan att ni inte sitter och berättar hur ni kämpade för jämställdhet och kvinnans makt i samhället, för era barn! För då.. Då får ni fan skämmas.
Jävla tomtar.

Och ni era jävlar, som går runt hela era små sorgliga liv och hatar människor för att dom har en annan hudfärg, vad i helvete är det för fel på er? Din kropp fungerar precis likadant som en mörkhyad kropp. Ni båda två kan smittas med sjukdomar, ni båda två kan dö, ni båda två blir till inuti en kvinnas kropp, ni båda två kräver samma saker för att kunna överleva, ni båda två är människor. Ge upp denna fruktlösa kamp innan ni tar död på varandra, på riktigt och inte bara i era egna våta pojkdrömmar.

Vi lever på 2000-talet, vi har besökt månen, vi kan se andra galaxer, vi planerar att flytta till mars, vi utvecklar teknik som är smartare än många människor, vi är människor, som lever på 2000-talet, borde vi inte kommit förbi hatet för länge sen?

Döende värld.

Vi alla har sett dessa fruktansvärda reklamerna på TV, dem där som visar barn som svälter ihjäl, eller krigsoffer.. Men den som verkligen fick mig att tappa hoppet på mänskligheten är den där reklamfilmen som WSPA visat nu under några månader, i reklamen så visas djur som lider under människans händer. Djur som totalt saknar värde. Det fick mig att tänka. Tänka på alla reklamfilmer om levande ting som lider, och det slog mig, vi står stilla. Vi trampar och trampar och tror att vi rör oss framåt, men vi står kvar fast på samma plats.
För så länge djuren saknar värde i våra ögon så kommer krig, svält, fattigdom, utsatthet, ensamhet, mobbning, brott, ja allt, att finnas kvar.
Kan vi inte ens bevara enkla liv som egentligen bara kräver lite omtänksamhet och kärlek, hur ska vi då kunna bevara våra liv? Hur lever man bäst på en planet som gynnar individen?

Det är så simpelt, vi alla glider omkring och tänker på djurens rätt i samhället, men vi går fortfarande på zoo, vi köper fortfarande täcken och jackor med dun, vi tycker fortfarande att elfenben är vackert och vi bara älskar att gå och titta på cirkus. Dessutom så kan vi inte bärga oss med att dränka världen i vatten från glaciärerna och ta bort all is som finns, eller skövla regnskogarna för att vi bara måste få vår stek på bordet varje söndag.

Vanor kommer och går. Så tänk innan ni agerar. Välj rätt och gör som jag, ge pengarna till rätt början.

http://www.wspa.se/din-hjalp/ge_ett_bidrag/autogiro-och-plusgiro.aspx

Reklamfilmen ligger nedan här för er som inte sett den.

...