Infinity.

Nu är jag här igen. Som vanligt så måste jag få skriva av mig, tankarna har blivit för många igen. Trots att jag varit omringad av människor denna underbara, välbehövliga helg, så har tanketrumman gått på raketfart..

Det här inlägget kommer att handla om en vän. En vän som jag verkligen aldrig skulle kunna leva utan och jag tackar gudarna varje gång jag får chansen till att träffa henne.
Med tiden förändras saker.. Även människor. Trots de så är man innerst inne den man alltid varit.

Jag hade inte hört ett ljud från dig på flera år, jag hade inte heller gett något ljud själv, så ingen får ta smällen.
Men när jag fick höra av min bror en kall vårdag att du skulle få en egen familj så spelade jag som att det inte var hela världen.. När jag sedan blev ensam så grät jag. Jag minns inte om det var på grund av glädje eller om det var för att jag var ledsen, jag minns bara att den natten sov jag ingenting. Jag saknade dig så det gjorde ont varenda gång jag tänkte på dig. Jag ville vara där, jag ville vara med dig. Visa dig allt! Krama dig, få älska dig igen. Men jag vågade inte.. Jag sköt dig återigen åt sidan och gjorde mitt.. Tillslut orkade inte mitt hjärta längre. Varenda bokstav i mitt meddelande till dig gjorde ont, jag ville skriva en bok till dig, men saknaden och oron för att du inte skulle svara blev för mycket.

Vi sågs, på den första riktiga höstdagen detta året. Jag hade glömt min jacka hemma och hade gåshud över precis hela kroppen, kylan gjorde sig påmind varenda sekund när jag stod där i folkvimlet på tunnelbanestationen och väntade på dig. Jag var så nervös, så orolig, så förväntansfull.. Jag kan nästan lova att man kunde se mitt hjärta hoppa till när jag såg dig.
Du var så annorlunda, men ändå så likadan. Du var lika vacker som alltid, och sedan du fick din ängel så har du haft ett sken om dig, din sorg ligger kvar, men du har en annan att älska, man ser det i dina ögon när du blickar framåt..
När jag kramade dig ville jag inte släppa. Fy fan vad jag saknat dig.. Jag ville skrika rakt ut när jag såg dig, jag ville hoppa av glädje som ett litet barn. Du har alltid varit den som hållit mig kvar på marken, ditt jag, ditt underbara jag är det inte många som förtjänar.
Jag minns när vi satt ute en natt hos din mormor, det var kallt och vi grät tillsammans över förlorade pojkvänner, tillsammans lovade vi varann att aldrig lämna varandra.
Jag vill lova det igen.. Jag kommer aldrig att släppa dig..
Jag minns när du var arg och ledsen, så ledsen att jag nästan kunde se såret på ditt hjärta som var så fyllt av sorg, hur jag, med tårar i ögonen lovade dig världen.. Och du log.

Jag älskar dig. Du är min bästa vän.