Till dig som läser.

Hej läsare.
I detta brev hade jag tänkt berätta om livet, livet ur min synvinkel.
Tanken på varför man finns har väl aldrig förgått någon levande och tänkande varelse.
Varför finns jag? Varför är jag här? Vad är meningen?

I länder som t.ex. Sverige, där vi alla har det så himla bra, virvlar dessa frågor runt som en ensam strumpa i en tvättmaskin, en evigt roterande tankecykel. Frågorna tycks bara bli fler, och hittar man svar på en fråga så kommer det alltid en ny.. För det är väl det vi är skapade för? Att fortsätta ställa frågor, tills vi dör.

Frågar man mig varför vi lever, varför vi finns och vad liv innebär.. Så vet jag inte svaret till 100%, jag kan bara säga vad jag tror och vad jag tycker.
Så ska jag tala om för er vad livet innebär för mig.

Livet för mig är inte drivet av endast behov.
 Jag har haft en normal, tragglig uppväxt, likt många andra svenskar.. Det har inte varit ”hej-jag-vill-inte-leva-längre” jobbigt, det har inte heller varit ”Hej frikkin’ baberiba!”, jag har haft en medelmåttlig svensk uppväxt, med obligatoriska jordgubbstårtor på sommaren, påskäggsletande, Kalle Ankas jul tittande och självklart mycket alkohol.
För alkoholen spelar en stor roll i svenskarnas liv, i början av mitt eviga ”ensamma-strumpa-i-tvättmanskins” tänkandet, fick jag för mig att vuxna var tvungna att dricka alkohol med varandra för att kunna prata med varandra. När jag senare iakttog att mamma i en mataffär på en helt vanlig grå, trist, måndag stod och pratade med en bekant utan alkohol, så ändrades allt radikalt. Jag var väl runt 6 år när detta hände. Då förstod jag plötsligt att alkoholen användes när den helt vanliga svensson ville bli någonting den inte var. Alkoholen användes när den helt vanliga svensson ville känna sig fri, fri som en jävla fågel.

Nu kanske du som läsare tänker, ”Men herregud, stackars barn.. all den alkoholen.. Herregud! KRAM!” men det var inte alls så, mamma kanske inte var den absolut bästa på att visa sina moderliga känslor, men hon var en mästare på att visa att man inte ska ta allt så jävla allvarligt. Hon visade att allvarligt, tog för mycket tid av ens liv. Jag är nöjd med min uppväxt, det har gett mig så mycket. Jag är en tänkare och detta brev är förmodligen det första tänkta brev jag faktiskt skriver ner.

Svenskarna centrifugerar sina frågor för hårt, det är då dom blir sådär ettriga och jobbiga.
Jag tänker inte på varför jag finns, jag tänker inte heller på vad meningen är.. Jag formulerar frågorna så att dom blir nyttiga för mig själv.
Jag finns, jag är, jag existerar, nu bakar vi! Alla ingredienserna som blir till jag ska bakas till en god smaskig kaka som alla får smaka på! Jag finns för att andra ska se sig själva. Tittar jag tillräckligt noga åt en persons håll, så känner denne sig sedd och därmed existerar och finns han/hon.

Nu tänker du säkert, ”Men kära barn.. all denna alkohol! KRAM!”
Sluta fokusera på det som andra säger är normalt, sluta läs veckotidningarnas hälsotips som är skrivna av trötta, medelsålders kvinnor som får för lite action i vardagen. Sluta tro att bara för att du jobbar och skattar så är du värd mer än dom som inte gör det.. Sluta springa ikapp bussen på- morgonen, sluta följa tv-tablån till punkt och pricka, ALLA behöver inte följa melodifestivalen för att kunna hänga med i lunchrummet på jobbet. Sluta med alla antirynkkrämer. Sluta vara någon annan än dig själv.. För då sitter du där tillslut, med din alldeles egna centrifug, när du är redo för pensionen och undrar om allt var värt det.. All stress och alla plågor.. Var skiten värd? Du lär ändå avsluta ditt liv i hemtjänstens famn, dement och bortglömd.. Så vad fan håller du på med? Släpp gränserna, våga vara dig själv! Ingen minns de trista dagarna på året, så varför i helvete skulle man minnas sitt liv, om det endast består av regler och gråa dagar?

Trivs du inte med dig själv? Var någon annan då!

För i slutändan så ”är det endast döda fiskar som flyter med strömmen.. ”

Just sayin’..