Självrannsakan.

En jag känner bad mig att självrannsaka mig efter ett nedslag på min arbetsplats.

Han tog upp punkter som jag bör kolla upp. 

• Vem är jag?
• Vad gör jag för mig själv?
• Vad gör jag för andra?
• Hur bra är jag på att göra saker för mig själv och andra?
• Hur löser jag problem?
• Hur tar jag mig an vissa risker?
• Hur är min bedömning.

Jag funderade ett tag och självklart blev svaret att jag är en bra person, en bra kollega, en bra vän, ett bra stöd, en bra tillgång.. Men är det verkligen så?

När man verkligen sätts på prov, så är det egentligen bara du själv som kan utvärdera hur du hanterade situationen. 

Handlar det om ren och skär överlevnad, så tror jag att majoriteten tänker relativt egoistiskt, eller i alla fall i det spåret, sedan om nära och kära spelar med där, är inga konstigheter. 

Handlar det istället mer om att komma över en tröskel, oavsett storlek, så provar man sig fram tills man kommer över den och då spelar det ju ingen roll om man snubblar över den, för har man kommit över den så är problemet löst.. Eller?

Bör man inte som människa, en självmedveten varelse, underlätta för nästkommande att klättra över tröskeln? Är inte problem en mänsklig sak?

Bör vi inte se till så att även nästa får det drägligt? Även om man själv har snubblat och kanske gjort sig illa på färden.. 

Tänker man på det så blir följdfrågorna många, men ser man det från den nästkommande personens synvinkel så finns det bara en fråga, "varför?" 

Varför ger man inte en hjälpande hand till den som kommer efter?

Jag brukar alltid förbereda betalmedel redan när jag ställer mig i kön i en mataffär, för att min vistelse framme vid kassörskan ska bli så lätt och smidig som möjligt, för nästkommande. 

Och varför gör jag det, när den före mig inte gjorde det? 

Hur mycket underlättar du för andra i vardagen? 

Lägger du märke till varje gång du gör det?