Mörkt.

Det är kallt, kylan biter mig, där jag går i den knarrande snön. Huvudvärken lägger sig som ett täcke runt huvudet, sveper in mig i ett tryggt, diffust dunkel. Jag förmår mig inte ens en tanke på att det gör ont. Jag vill hem, hem till värmen. Hem till det riktigt trygga.
Mörkret skrämmer mig inte, mörkret är min vän. Där kan jag finnas, utan att vara, där kan jag se utan att bli sedd.

Mina tankar har tystnat och det skrämmer mig lite. Känns som att min själ är tom.
Det enda jag hör är ekot av centrifugen som inte alltför länge sedan brummade i huvudet.
Som om tankarna lämnade kvar en molande huvudvärk som påminner en tom trumma på en tvättmaskin.

Jag har så mycket som jag måste göra, men så lite ork. Vill inte. Kan inte. Ska inte. Orkar inte..
Vet att den enda de drabbar är mig själv. Det finns ingen annan som skottar min väg. Ingen annan som sandar den. Det är bara jag. Men än har stormen inte kommit. Jag väntar den dock. Har redan vinterskorna på mig och mössan den är på. Frågan är om det räcker.
Ibland känns det som att jag skulle vilja ha en armé på 100 män som kan backa upp inför en storm.

Smärtan har börjat lägga sig nu, tror jag behöver sömn. Kanske hittar tankarna tillbaka, kanske förblir det en evig tystnad.

Vet att jag kommer att ligga sömnlös tills varenda cell i kroppen skriker efter sömn.
Kommer ligga där, i mörkret, utan tankar, tills jag somnar imorgon bitti av ren utmattning.

Där jag ligger i min säng, blir skuggorna levande, där små ljud blir bedövande och där mardrömmarna har sina rötter. Men jag ska inte låta mig skrämmas, för jag vet att blir jag vän med mörkret, så blir mörkret vän med mig..

Mardrömmar..

Rummet är mörkt när jag slår upp mina ögon för första gången idag.
Drömmen ligger kvar som minnet av en film, jag drömde om dig. Du var med mig i en mardröm.
Jag hjälpte dig att förstå min mardröm.

Det är svårt att skilja på dröm och verklighet, när vakentillståndet slår in. Man vet inte riktigt om drömmen var på riktigt, så man smyger sig ut i den tomma, kalla lägenheten, kikar försiktigt ut genom fönstret som visar världen utanför, står den i brand? Nej. Då var det en dröm.

Jag grät inatt, för jag drömde att jag skulle förlora dig. Du satt där, oförstående om vad som hände, försökte förklara, men det fastnade inte hos dig. Till slut var du borta. Mörkret hade slukat dig.
Jag sprang. Sprang så fort jag kunde, men ändå så gick världen förbi mig lika långsamt som om jag hade krupit fram. Mörkret kom närmare, började smaka på mitt hår.
Nästan leende ville mörkret äta mig. Ta mig till en plats där endast mörker finns.
Rädslan omvandlades till ren vilja, vilja att överleva. Orken byttes ut mot mod. Jag blev arg, fylldes av vrede och tvingade mig själv framåt. När jag kände mörkrets hårda grepp så slog jag upp ögonen.

Låg kvar ett tag i min trygga säng, sorterade ut de falska intrycken. Ett grannbarn sprang i lägenheten ovanför och skrämde mig. Tillbaka till mörkret i drömmen. Tände lampan. Andades ut.

Jag låg där ett tag och funderade på min vilja och mitt mod. Ville den säga något till mig? Det var min dröm och jag gav inte upp. Varför är det lättare att ge upp i verkligheten? Varför vill man vända sig om och slåss mot monstren i drömmarna, men i verkligheten så vill man rulla ihop sig till en boll och inte finnas mer.
Är drömmarna lika verkliga som verkligheten, fast i en annan värld?