Sagostund.

Jag går, nej, jag hasar mig framåt. Likt en skadeskjuten hare, springer jag ifrån rädslorna som jagar mig. Jag är förbannad och ledsen. Känner hur livet sipprar ut varje gång jag öppnar munnen. 

Mörkret omringar mig och det är nästan kvävande, ljuset är sedan länge borta och jag kan höra hur mina andetag ekar i det tomma omgivningen runt omkring mig. 

Livet har hånat mig sedan jag fick det. Testat mig. Tankebanan har fått flera extra avgångar och jag kommer på mig själv hur jag pratar högt med mig själv. 

Jag vill inte dö, men jag vill sova. Sova bort allt elände, låta allt som jag valt att kalla skit, passera. 

Jag vet att inget är så lätt. Jag kan inte låta det passera. Det kommer aldrig att passera. 

Blir orolig när jag inte kan sätta ett finger på mig själv, när jag inte har kontrollen över mitt mående, när alla svar blir till ett jidder av "jag vet inte" eller "kanske". Jag vill veta. Jag kräver att få veta. 

Upp är ner och ner är upp, dagarna i ända. 

I detta nuet har alla mina känslor blandats och försatt mig i ett neutralt läge. Ett läge där jag varken vill skratta eller gråta. Där allt bara är grått och trist. 

Pessimist? Ja.. Eller, jag vet inte. 

Jag ler för att du ler. Jag skrattar för att du skrattar. Jag tar dig på axeln för att det är så man gör. 

Jag suckar när ingen ser. Jag känner allt när dörren har stängts. 

Jag vill inte säga att jag har ångest. Jag vill säga att jag är trött, så förbannat trött. Önskar jag visste mer. Önskar att jag kunde ge mig själv svaren på frågorna som jag vill skrika ut när lampan är släckt och natten knackar på dörren. 

Jag vill, men jag kan inte.. Det jag vet är att än är livet inte slut, än är eländet inte över. 

Det jag inte är så säker på är om det någonsin tar slut. Om vägen fortsätter framåt..

Om jag kommer att bestiga berget. 

Upp och ner, ner och upp.

Isis härjar i världen.
Det var inte länge sedan en masskjutning skedde i USA... Igen.
För några månader sedan höggs elever och lärare ner på en skola i Trollhättan.
För några veckor sedan sköts folk i Paris.
För några år sedan flögs två plan in i World trade center.

Experterna säger att vi nu nått toppen av hatet, snart tar kärleken över. För det är ju inte normalt att mörda.. Eller? Gala på gala skapas, så att vi kan visa vårat stöd i pengar..

Är inte mord och massaker något som följt med oss sedan vi blev just oss.
Är inte vemod och avundsjuka något av det mest normala att känna?
Är inte hat något vi upplever varje dag, både hos oss själva och andra?
Strävar vi inte hela tiden efter något nytt?
Vill vi inte hela tiden ha mer?

Vi alla vet att krig genererar pengar, vi vet att USA i flera år sålt vapen till sina fiender för att upprätthålla kriget, för att det skapar pengar och pengar ger makt.
Vi intalar oss själva att pengar är inte allt, men endast en bråkdel av oss väljer att ge till de som inte har något.

Jag är ingen expert, men jag kan se, höra och tänka själv och detta har satt igång centrifugen i skallen. Jag tror inte att vi nått toppen, kärleken kommer inte ta över.
Sitt nu inte där och tro att jag är negativ eller att jag vaknat på fel sida, det är de mest rationella och realistiska tänkandet. Folk klagar på att julkalendern är dålig för att det bara är fakta, men vi kanske behöver det. Vi behöver inte fler fairytales och godisland. Vi behöver vakna upp och se att vi måste sluta be om mer hela tiden. Vi behöver se att förr så brände man folk på bål, för att man trodde att dem utövade häxkonster. I mina ögon så är det ingen skillnad idag. Vi bränner fortfarande folk på bål, vi hänger ut dem för att dem är annorlunda, vi hatar dem för att vi inte förstår dem.

Mord är det mest normala i hela världen. Vi mördar våra djur och vi mördar varandra. Vi mördar våra nära och kära, vi mördar främlingar.. Varför? För att vi vill ha mer. Vi vill ha det dem har. Vi tål inte att andra tycker olika. Bara för att du eller du inte mördar så mördar ni ändå. Upp och ner, ner och upp. Dagarna gryr och vi vaknar upp, gör det vi gör varje dag. Äter frukost, jobbar, hatar lite, äter lunch, blir avundsjuk, pratar om framtiden, handlar, står i kö, någon tränger sig.. mutter.. Kommer hem, lagar middag, äter, ser på nyheterna, ser något vi inte gillar, hatar lite mer, sover och samma visa nästa dag. Även om du inte kommer ihåg allt som du ser, hör eller känner varje dag så hatar även du.

Vi göder våra barn med hat, förakt, avundsjuka, mobbning, mer-tänkandet..
Jag tänker på er. Inte alltid med kärlek, för även jag kan bli avundsjuk, hata eller vilja mörda.

Till er som känner mig.

Till dig och dig som vet vem jag är, som är ett knapptryck ifrån att ringa mig och fråga hur jag mår.
Till dig och dig som ser mig varje dag, som för en konversation med mig varje dag.

Jag är inte en dyster människa i 50 nyanser av grått, ni som känner mig borde fan veta det.
Jag tycker om att skratta. MEN. Jag är inte som dig, eller dig. Jag är som mig.
Kan man inte se skillnad på gravallvar eller sarkasm med humoristiska inslag som handlar om vårt samhälle så kan jag snällt visa vart dörren är. Låt det fan inte gå ut över mig, när du inte förstår.

Jag kan ta kritik, men när det kommer till punkter att man skäms över mig, ja då är måttet fan rågat. Du är mer än välkommen att gå.
Jag har tillräckligt många stockar och stenar att ta mig över på min livsvandring. Jag behöver inte folk som skäms över mina uttalanden.

Det tråkiga är att ni som valt dörren har aldrig fått se, se den jag är.
Bara försökt att ändra mig till en person som ser magin i den (i nuläget) blodröda värld.
Jag vill inte fira Lucia, jag ser inte fram emot julen i år, jag ser inte det fina i glitter och jag hatar verkligen program som Idol och Melodifestivalen. Istället för att bli förbannad på mina åsikter, fråga istället varför så kanske du får ett svar.

Sluta predika om allas rätt att yttra sig, sluta ha "Vi tycker olika" som profilbild om ni ändå inte kan finna er i just det budskapet! Det räcker fan nu! Jag blir både arg och ledsen. Men eftersom att jag är en kall och hjärtlös person som behöver hjälp i både tablettform och i terapi. så avslutar jag här.
För att bevisa att även jag kan släppa saker.

Hoppas att ni läser detta. Ni som känner mig. Ni som vet vem jag är. Ni som vet hur jag fungerar.

OUT!

90'

Grått, regn, tystnad..

Mina minnen av 90-talet är såklart diffusa. Jag föddes år 90, unga minnen är svåra att nå.
Men det jag vill minnas när jag tänker tillbaka i tiden är att mestadels var allt grått.
Som om löven försvann -89 och kom tillbaka -00. Som om glädjen och livsgnistan tändes på nytt efter 10 år av totalt mörker.
Jag vill också minnas att man försökte förgäves att kompensera allt det gråa, med färger på kläderna och i hemmen. 70-tals tapeten var utbytta mot varma färger.
Tv-serien "Tre kronor" kom -94 och bokstavligen sprängdes upp i det sista avsnittet som visades i svensk tv -99. Precis som att producenterna visste att, nu börjar en ljus framtid, nu skrotar vi allt.. Låter Sten Frisk, (den galna prästen) spränga allt..

Mycket var gult på 90-talet. Bakom det gula och alla skenglada människor så fanns en bitterhet.
En bitterhet som många aldrig trodde skulle försvinna, men frågan är om man är lyckligare idag?
Såg en bild på en klassisk svensk familj från -92 här om dagen. Bilden i sig var inte särskilt märkvärdig, det var människorna i bilden som gav mig minnesbilder.
Det var så dystert. Dem stod på en asfalterad parkering, av vädret kunde man förstå att det var sommar.. Juni eller juli.. Barnen var barfota och hade en salig blandning av färger på de tunna kläderna. Föräldrarna såg utmattade ut, som att dem egentligen inte alls ville vara just det, föräldrar. Dem hade handlat, på B&W. Vagnen var full med matvaror. Alla var blonda.

Jag tror att man letade efter något som man ännu inte hade, man visste inte heller riktigt vad det var.
Men nöjd var man inte. Det är man förvisso inte idag heller. Inte helt.

Pressen var inte så stor som den är idag, men på nått sätt så var det ändå för mycket. Jag visste ju inte bättre, jag var ju bara en snorunge, vilket jag förövrigt är fortfarande eftersom att medelåldern på kvinnor låg på 83 år 2013. Jag har många år kvar, om allt går vägen.

Om ni som läser detta vill lägga till saker så blir jag mer än glad. Vill inte minnas min barndom som jag gör. Självklart fanns det goda tider också, på somrarna när solen sken och vi badade. När vi var på landet. Alla makaroner och stekt korv man ätit. Smaken på den varma chokladen i pulkabacken. Känslan av julen.. Sånt minns jag med, men det kommer inte ifrån det faktum att jag såg mycket som var grått.

Självutvärdering.

Ska jag vara ärlig så vet jag knappt vad ordet 'självutvärdering' innebär.

Jag lovar att försöka hålla mig till ämnet, som idag består av mig själv.

Jag brukar tycka om att straffa mig själv i oändligt många situationer, det brukar vara att t.ex. avstå från roligheter eller gå ner i totalt mörker varje gång jag gör något som inte följer normerna i samhället. Alltså, saker som "normala" människor inte gör.
Samtidigt som jag gör det så lägger jag även all min kraft och tid på att göra mig hörd eller sedd, beroende på vad det gäller. Är det arbetet, så lägger jag gärna i en växel som jag annars inte besitter (som t.ex. skulle behövts när det gäller hushållsarbete), jag gillar att få beröm! Jag är inte heller så svår med kritik, men allt som oftast så sätts mitt försvar på (ibland helt utan anledning, ber om ursäkt för det.) Egentligen så vet jag inte vad jag förvarar, jag är inte mer märkvärdig än dig, eller dig.

Känslighet är stort hos mig. Jag påverkas enormt mycket av musik och texter. Jag kan känna mig som en superhjälte med rätt musikval, på samma sätt som jag kan känna mig som längst ner i näringskedjan av fel musikval. Jag är en känslig person, den sidan vill jag helst att du inte ska se, men den slinker igenom för ofta och blåser iväg alla former av sociala masker, när jag hamnar mitt i ett känslomässigt kaos.

Jag upplever att jag förändrats mycket genom åren, men jag antar att det hör till, när man blir äldre.
Men samtidigt så vägrar jag tro att det är den enda anledningen. Att jag började skolan vid 21 års ålder har gjort mycket. Jag började se potential i mig själv, grävde upp viljan att utvecklas, ta in saker och göra gott. Fokuserade på mig själv för en gångs skull. Jag insåg rätt tidigt efter att jag börjat skolan, att jag inte kan ansvara för vad mina vänner gör med sina liv. Det är inte min boll att ta. Mina vänner har en stor roll i min personliga utveckling och ibland så hamnar man där igen, när man sätter sina vänner före en själv, det är väl sunt ibland och framförallt lyfter det en själv när man gör något gott för andra. Det är när det går för långt som man stannar till och hamnar efter.

Det är mycket jag önskar att jag visste om mig själv. även om jag är rätt självmedveten och vet när jag gör saker som inte är bra för varken mitt fysiska mående, såväl som mitt psykiska.
Jag är fortfarande ung och om allt går vägen så har jag mycket kvar att lära mig. Om mig själv och andra. Jag behöver inte vara med om en traumatisk upplevelse för att få insikt i hur jag valt att leva mitt liv. Jag spenderar ofantligt många timmar på att fundera över min existens, min framtid och min dåtid. Kanske låter onyttigt för dig, men för mig så betyder det så mycket.
Jag tar ingen dag för givet, jag granskar dem noga varje kväll, självklart kan det ses som onyttigt, men det hjälper mig att förstå meningen med saker och ting. Jag är en lika stor tänkare som jag är en "sägare", jag pratar gärna och jag lyssnar gärna. Men det jag säger är inte i närheten av vad jag tänker på.
Problemet ligger väl i att jag måste tillåta mig själv att må bra. Finna frid. Lära mig älska en annan människa, lära mig älska mig själv på ett sunt sätt.

Tveka aldrig på mig. Jag finner ett sätt. Alla dagar i veckan. Än har jag inte gett upp!

Out.

Mannen och katten.

Katten satt på fönsterbrädan och glodde planlöst ut på gården nedanför, helt ointresserad av vad världen hade att erbjuda. Långsamt drogs morrhåren ihop och han gäspade en lång majestätisk gäsp och visade alla tänderna i sin fullvuxna kattmun. Den enda katten brydde sig om här i världen var sin husse, han som alltid hällde upp mat och klappade honom ett par gånger om dagen.
Klockan var inte mer än tjugo över sju och snart skulle katten väcka sin trovärdige ägare och kräva frukost och en smekning över ryggen, men den här dagen var inte som alla andra dagar.

Mannen vaknade med ett ryck ur sin sömn, "mardröm" tänkte han. Lika chockad som mannen var över att ens ha haft en dröm, blev katten av rycket som rev upp både damm och katthår.
Katten blev så rädd att han flög upp på alla fyra ben och blängde surt på sin ägare som satt med öppen mun mitt i sängen. Efter ett tag så tog mannen bort täcket och slängde benen över sängkanten, han satte sig kutryggad och kliade sig på huvudet där hans blonda hårfäste en gång i tiden suttit.
Hans bleka ben och knotiga fötter kunde jämföras med benpipor på en reumatisk giraff.
Den torra huden under hans fötter raspade mot hans sträva heltäckningsmatta och han suckade djupt.

På sängbordet stod en ram med ett foto i, som påminde honom om den lyckliga tiden, när både hans fru och hans hår levde. Han gav fotot några sekunder tills han såg sin egen spegelbild i glaset.
"Fy fan.." suckade han fram.
Katten hade redan hoppat upp i sängen bredvid sin husse, han gav honom en blick som inte ens den värsta brottslingen hade kunnat motstå. När deras blickar möttes så gav mannen ifrån sig ett leende.
"Frukost var det ja.." Sa mannen med en lågmäld stämma till sin enda vän.
Katten jamade och kurrade, precis som att han förstod exakt vad hans husse hade sagt. Ivrigt hoppade han ner på golvet och började cirkulera kring mannens bleka, torra och spinkiga ben.
"Jaja katten." sa mannen och reste sig hastigt.

Med den hastiga uppstigningen föll mannen handlöst framåt och slog huvudet i en byrå som han fått av sin mamma när hon var tvungen att flytta från sin lägenhet till ett äldreboende 4 mil bort. Byrån var från 1910-talet, men fungerade lika bra att slå upp pannan på, nu som då.
Med ett stön låg mannen på golvet och seglade in i drömvärlden igen. Katten, som på ett säkert avstånd iakttagit hela händelsen, satte sig bredvid sin ägare och undrade förmodligen varför han gått och lagt sig igen. Efter dryga 5 minuter, svassade katten ut i köket och upp på fönsterbrädan igen, blängde på världen utanför och ville ha frukost.

Slut.

Pondus.

Pondus.

Uttal: 'påndus

Förmåga att inge respekt.

Nu är det dags för den här satans föräldravandringen igen, Sveriges mest onödiga promenad.

Jag HATAR föräldravandringar. Finns inget nödvändigt med dom för fem jävla öre!

Om kommunerna väljer att satsa på ungdomarna istället och ge dom en plats att ta vägen på kvällar och helger, så behöver inte mjäkiga svenssons ge sig ut på gatorna och styra upp.

Och varför i hela helvetet ska föräldrar till barn i lågstadiet gå på en tre timmars lång promenad MITT I NATTEN EN JÄVLA LÖRDAG??! För att sedan kliva upp klockan 6 på morgonen för att ett jävla nötskal har satt en fotbollsträning för ungen kl 7 på en söndag. 

Det är ju som att samhället vill att man ska kollektivt kuta in i väggen och sedan sitta med självmordstankar och vänta på att få en tid hos allmän psyk. "Mjaa.. Vi har en tid här i Oktober.. Den 19:e. Funkar det?", "Oktober?!?! Det är ju April nu??".. PATETISKT!

Nej, i Sverige får man hålla skenet uppe genom att mula folk på vintern med isbollar, lukta på blommorna på våren, steka fläsket i solen på sommaren och öka intaget alkohol med 297%. 

Så.. Jag har absolut ingen pondus för folk som fortfarande lever kvar på tiden då hockeyfrillor och pudelperuker var superpopulära. Jag vill att fler folk lever i nuet. det var inte bättre förr. Förr var det världskrig, samhällsreduceringar, statsministermord och skitdåliga serier. 

Nej, nu är det fredag och jag ska väl dra på smilbanden.. Men först, ett glas vin och 15 bärs. 

SKÅL!

Akta! Lekande barn!

Läste idag att förtroendet för Stefan Löfven har sjunkit markant. Förstår man inte varför så borde man få sig en bakläxa.

Jag är inte ensam om att tycka att våran regering är ett jävla skämt.
Jag är inte ensam om att man sitter och hoppas på att nya vallöften ska sättas i kraft och sedan bli besviken och förbannad när dom inte gör det, eller när det blir precis tvärtom.
I detta inlägg så kommer jag inte vara nådig!
Jag, liksom väldigt många är trötta på allt "tjäbbel!", nu är det fan nog!

Jag är så in i helvetes trött på att läsa om de nya upptåg som allas våran lilla extrema feminist Gudrun hittat på. Hon som somnar med ett leende för att hon drömmer om en mansfri värld. Hon måste ju älska svt:s serie "En delad värld", där nästan alla män utplånats av ett virus och kvinnorna dominerar världen.
Hon samt hennes anhängare kan jämföras med Hitler och hans anhängare, de började litet, som en idé på en AW.. Växte sedan radikalt och blev en hatsport, där man tävlar om vem som hatar män mest.
Vilket gör att de få personerna som strider för jämställdhet till en viss nivå, för båda parter, utsetts för de ena hatet efter det andra. "Jävla feminist fitta!"

Sedan har vi ju hela de naiva gänget, som har någon fantasibild av att hela Stockholm tjänar lika mycket pengar och att ALLA har råd med en ökning på busskorten.
Newsflash! Det är inte så! Karl-Petter Von Knausberg som bor med sin familj på fyra personer i ett hus på 400 kvm i Danderyd, och som jobbar som VD på ett stort utsugar företag som har flera distributioner i ett flertal länder tjänar inte lika mycket som Johanna Nilsson, som bor i en hyresrätt på 30 kvm, och som jobbar natt på de lokala äldreboendet i Skärholmen.

Men en sådan enkel matematik framgår inte hos dem som styr. Medborgarna skriker och gapar, skriver på listor, demonstrerar.. lovar att planka.nu har fått en våg av medlemmar sedan man gick ut med att höja busskorten. Men politikerna gör som politikerna alltid har gjort, sagt att dom lyssnar och tar hänsyn till väljarna och sedan slår till med 110% ändå.
Vidrigt sätt att driva ett land in i framtiden.

Tycka vad ni tycka vill, men jag bor i Sverige och i Sverige har vi ett ord som förekommer väldigt ofta på både vardagar som helger, och det ordet är självklart "lagom". Men i Sverige är det svart eller vitt, ingen gråskala emellan, endast svart och vitt!
Antigen så ska alla invandrare ut och vi svenskar ska minsann kunna klara oss själva, eller så ska det vara jättemycket skatter och allt subventioneras av staten (vilket försätter landet i en stor jävla latmask härva), eller så ska vi ta bort skatterna, och då måste man betala för sig överallt. Det är inget samarbete, blått hatar rött och rött hatar blått, blått och rött hatar SD i media, men i de trygga hemmen så sitter alla och förbannar sig över tiggarna och brottsligheten bland invandrarna.

Finns nog inte en enda svensk som inte suttit och kommenterat ett avsnitt av "Efterlyst", "Titta Arne.. Det är en sån där Mohammad igen.." Eller när svenskar begår brott i utlandet, så diskuterar man våldsamt (i hemmet) om att det minsann inte alls var en svensk utan en invandrare.. Samtidigt så tycker merparten svenskar att det är helt okej att bete sig som svin när dom själva åker utomlands. Så jävla bra va!

Nej, min nioåring hade gjort ett bättre jobb.

AKTA LEKANDE BARN!

Den lata fisken.

Att arbeta i butik ger inte bara en fartfylld vardag, eller färggranna bemötanden, det ger även en bild av vad människor äter. Efter ett tag i kassan så lär man sig. Det kan bli rätt intressant om man lägger märke till det, men samtidigt lite obehagligt om man själv är kund. Man överanalyserar saker och kanske gör dom mycket, mycket större än vad dom egentligen är.


Så nu tänker jag lista de allra vanligaste köpen som jag brukar få en helt vanlig torsdagseftermiddag.

1. Den ensamma unga killen som precis flugit ut ur boet hos de trygga föräldrarna. Dom som ljuger för sig själva på kvällen i nattsärkarna, om att deras son minsann kan laga husmanskost.
   Han köper i själva verket, två stycken energidryck, en fryst salamipizza, en påse ostbågar och en mjölk. 
2. Den ensamma mannen, som kanske varit gift en gång i tiden men vars fru inte orkade med hans snarkningar och överkonsumtion av tv-tittande och soffsittande.
   Köper varmkorv, korvbröd, ett sexpack lapin kulta och en aftonbladet, alternativt expressen.
3. Kostymnissen, gift, har en fru som till och med stressar i duschen, prackar på sin man en hälsokost från någon damtidning hon läst i ett väntrum på sitt årliga tandläkarbesök.
   Köper ekologiska wokgrönsaker och frysta kornbitar, påsarna under ögonen tyder på att han har brist på något viktigt. Men hållningen tyder på att han blir piskad varje gång han unnar sig en chokladbit.
4. Trebarnsmamman, som ska visa för alla småbarnsföräldrar att det inte alls är så jobbigt att handla med barn, slutar med att hon gormar i kassan på sin 5-åring som fått smaka på någon sockerbombad yoghurt vid mejeridisken, och tycker inte alls det är roligt att stå still, tyst bredvid sin mamma.
   Hon laddar inför helgen, alla tacos tillbehör (annonsvara eller inte, vi ska ha tacos på fredag), chips, saft för barnen, läsk för det vuxna och självklart lägger hon (med noga uppsikt över barnen,) ner en chokladbit på bandet från lockvarorna vid kassan. 
5. Den unga på tok för ovetandes kvinnan, som skäms lite grann när tampongerna blippas genom kassan.
   Köper en halvnyttig fryst färdigrätt, tuggummi, en aloe vera dryck, en tidning och något fint nagellack. 

Det är inte det att man dömer folk, snarare tvärtom. Man kan se en glimt av personen som handlar, föreställa sig hur den är som människa. 

Prova någon gång att handla något jättekonstigt, som får kassörskan eller kassören för den delen att höja på ögonbrynen, som t.ex. vaselin, ett stort blockljus, rep, kondomer, jordgubbar och choklad.

Köper du däremot, en spade, en yxa, rep och svarta sopsäckar samtidigt, så bör du inte visa ditt ansikte för alla de ca, 100.000 kamerorna inne i butiken. 

Tack och hej!

Mitt jag.

Jag vill byta plats med dig, bara för en dag. Känna hur det känns att vara du, leva som dig och vara som dig. För jag vet att du har det värre än mig, jag vet att du gråter ibland innan du ska somna, jag vet att du förbannar dig själv varje morgon du slår upp ögonen.
Så jag vill vara dig, bara för en dag. Kanske lär jag mig något. Kanske ser jag det jag har från en annan vinkel. Kanske slår det mig att jag inte behöver mer, eller likväl att jag behöver mer.

Jag minns när du var så självisk att du inte ville vara med längre, men samtidigt för feg för att göra något dumt. Idag är du inte längre den där personen som inte ville vara med längre, din feghet omvandlades till mod och styrka och du tog dig fram trots motvinden och alla hinder.

Jag vill bara slita av mig det som alla ser som mig, och byta, vara något annat, något nytt..
Gå ut och shoppa efter ett nytt jag. Alla bilder, alla gånger jag råkar passera en spegel, så ser jag bara en grå massa som vill, men som varken orkar eller kan.

Känner mig bortkommen, men ändå hittad. 

Känner mig hatad, men ändå älskad. 

Är hungrig, men mätt.

Känner mig olycklig, men ändå lycklig. 

Vill radera mig själv och rita en ny, med leende färger..

"How can I be lost?

If I've got nowhere to go?"

Tanke.

Idag, mitt under min vardagshandling så slog de mig.. Det finns en sak som ger blanka fan i vad som sker dig och alla andra i din omgivning, eller ja, alla andra överlag.

Den iakttar dig och följer dig genom livets gång, du följer lika noggrant om inte mer.. Du slavar för den, ibland ber du om mer, men blir ignorerad. Ibland vill du att den ska bort, men återigen blir du ignorerad. 

Du vaknar varje morgon med den, den hånler åt dig när du drunknar i sorg eller saknad. 

Den skrattar dig rakt i ansiktet när du är glad och lycklig. Den är nästan aldrig din vän. 

Kan du gissa vad det är?

Nu sitter jag är, klockan har precis passerat tolv och jag är inte trött. Jag är inte utmattad och om jag går och lägger mig nu så kommer jag vrida och vända på mig tills jag tillslut, av ren frustration lyckas somna. Under min sjukskrivning så har jag fått möjligheten att kunna fundera, mer än vanligt. Mitt hjärnkontor har inte varit fullt av jobb och vardagsrutiner, jag har bara gått runt och hatat världen för att just jag gjort mig illa.. Varit så arg på dom som sagt att det läker med tiden. Jag är otålig på det sättet. Men det tror jag att du också hade varit om du krossat en muskel i handen. 

Men smärta är ju sällan likadan. Den faller sig olika hos alla och alla får någon gång höra under sitt liv att tiden läker alla sår. 

Jag tror inte på det. Jag tror inte att om man är en ensam person och har förlorat någon eller vad som helst, så tror inte jag att tiden läker alla sår. Det är en mening som man säger till varandra enbart för att trösta, som när mamma satte på ett plåster på ett osynligt sår. 

Kärlek, värme, kramar, att bli älskad och att kunna älska själv.. sånt läker sår. 

Läste en artikel för ett par dagar sedan om en man som legat död i sitt hem i 20 år. Hur är det möjligt? Kan man verkligen vara så ensam. Den här mannen hade grannar och en fru som anmälde honom försvunnen redan -92. Men polisen gjorde ingen större utredning och letade uppenbarligen inte i hans hem. 

Tiden är nästan aldrig din vän. Den läker inte dina sår, den står inte på din sida, den bara finns och går framåt. Framåt, framåt, framåt. Som en evighetsmaskin, i alla fall så länge vi lever och kan iaktta den. För när vi dör, dör även tiden. 

Inlägg etthundra.

Jag har gått omkring sedan mitt senaste inlägg och funderat på vad mitt etthundrade inlägg skulle handla om. Man vill ju varken vara en tjatmoster eller en sagotant som man somnar till.
Så jag antar att det blir något blandat.

Efter att ha gått hem tidigare från jobbet idag på grund av en mörbultad hand, som gladeligen gör sig påmind med hjälp av smärta i alla ställningar och positioner man kan ha en hand i, så slog jag på teven i hopp om att kunna vila lite med de droger (dirigerat av en läkare) jag precis svalt med ett glas saft. Hur som haver, jag ligger där i soffan och pendlar mellan smärta och välbefinnande, när ett styling program startar, jag brukar inte titta på sånt men jag var för trött och för drogad för att ens bry mig. Med halva öron hör jag hur en kvinna i programmet berättar att hon haft och överlevt bröstcancer, hon berättar sin historia med gråten i halsen, (antar för att hon är lycklig över att hon lever) så frågar programledaren om hennes syn på livet ändrats, "ooh ja..." svarade kvinnan med stora övertygande ögon och då vaknade jag.
Varje år i Sverige får ca 300 barn cancer och 50.000 vuxna, i Sverige så bor det närmare 10.000.000, med lite lätt mellanstadiematte så kan man räkna ut att det då är 5% av den vuxna befolkningen i Sverige som får cancer. Sen är det ju så att alla tyvärr inte överlever, men när jag låg där i soffan i något slags mellanting av vakenhet och djup sömn så frågade jag mig själv, "måste man verkligen bli diagnoserad med en dödlig sjukdom, kämpa mot den och överleva för att se världen med andra ögon?
För att sluta hata? Sluta ta dagar för givet? Börja älska? Bli mer vågad? Börja älska sig själv och acceptera sig själv? I så fall, tycker jag att den bästa läraren är döden och dess assistent Cancer.

För mig är det inte en självklarhet att älska allt och alla när jag vaknar på morgonen, men man ger i alla fall livet en chans. Och jag tar vissa dagar för givet, jag skulle bli tokig annars.
Men när man förlorat någon, eller när man nästan själv gått och blivit förlorad så betyder tydligen "Carpe diem" någonting.. För alla andra som haft turen att aldrig förlora någon eller sig själv för den delen, så är det bara två ord som varenda förortsfamilj har prydligt uppställda på fönsterbrädan.

Ska det verkligen behöva vara så att man måste få en dödlig sjukdom för att bli mer tacksam för det man har och för livet i sig? Ja, i så fall så vill inte jag vara med längre.

Out..

God morgon, morgon god.

Förstod begreppet, "som natt och dag" igår. För igår blev jag rädd, när mörkret hade fallit över oss och jag skulle åka hem. Önskade så innerligt att det skulle bli dag igen och gatorna och parkerna skulle fyllas med människor igen. Förskolebarn med gälla stämmor, snöglada hundar och skrattande par med drömmar som man nästan kan se och höra.
Med ljuset finns de hopp, med mörkret är det ingen som ser ormarna som slingrar sig fram från sina hålor. Det är nästan som att vanliga människor, de som skrattat och dagdrömt för bara några timmar sedan känner att deras enda legitima uppgift nu är att komma hem och dimpa ner i sängen, så alla händelser som sker runt omkring dom är inte deras problem.

Men jag överlevde även denna natt, trots att jag har en obekväm känsla i magen som talar om att mitt öde kommer slås samman med gatan, inte på ålderns höst i en varm säng. Ni får gärna rätta mig om ni tycker att jag har fel, kan dock inte förbise den känslan.

Hoppas ni får en helt fantastisk dag! För det har nämligen jag planerat att ha!

Du är inte speciell.

Som barn drömmer man om att bli stor, visa alla runt omkring att man kan. Man drömmer om vad man vill bli, vem man vill vara, hur man ska se ut..

Drömmar är inget fel att ha, drömmar är det som oftast håller oss levande.

Här om dagen såg jag två sargade män, de satt tysta tillsammans på en parkbänk. Bara blotta anseendet på dom talade om att dom börjat dricka tidigt den dagen.
Dom satt där tillsammans, man kunde nästan se hur hoppet lämnade dom båda, när dom tillsammans suckade djupt. Deras ensamhet blev ett på den platsen. Runt omkring stod välklädda människor med sura miner, fulla matkassar och ett tvångsmässigt beteende att hålla koll på klockan hela tiden.
Någon muttrade, "Jävla sl..." en annan vände sig om.. Resten stod med näsorna i mobilen. Ingen såg dessa män som fulla tillsammans suckade iväg sitt hopp, sin tro och sina drömmar.

Allt ser så jävla vackert ut på papper. Som när man ska gå efter ett lite svårare recept, din mat ser inte alls likadan ut som den på bilden till receptet, du blir besviken.
Vi trampar ner varandra varje dag, ignorerar varandra, dömer varandra, skyller på varandra.. När fan ska vi lära oss att finna oss med att andra också finns här?
När ska vi inse, att den där alkisen som sitter och pratar högt för sig själv i varenda förort, också varit ett barn med drömmar om ett fantastiskt liv?
Vi strävar hela tiden efter att bli absolut bäst, inte förens någon dör så stannar vi upp i en sekund och funderar på meningen med livet.
När kvällspressen tar upp sorgliga historier om olika människors missöden, så sitter halva befolkningen och snyftar, tills ett nytt gulligt och roligt kattklipp läggs upp.
Det är förståeligt, vi kan inte hantera all skit i världen, för då skulle vi alla dö. Men lite omtanke i vardagen skadar ingen.

Everybody matters.. 

Everybody cries and everybody hurts sometimes..

Jordsmak.

Jag vill bli till aska och spridas med vinden.
Jag vill sjunka ner i jorden och bli vän med allas våran moder.
Jag vill sluta känna.
Jag vill vara ett med allt.
Jag vill gråta av sorg. Skratta av glädje. Hata av hat. Älska av kärlek.
Jag vill kunna älska mig själv.
Jag vill kunna acceptera mig själv.
Jag vill se mig själv.
Jag vill vara mig själv.

Men det jag vill mest.. Är att andra kan se mig, känna mig, älska mig, hata mig, skratta med mig, gråta med mig, acceptera mig, finnas med mig..

Ska jag vara så vill jag inte blott existera, jag vill finnas också.
Cause, everybody matters..


Out.