Förstod begreppet, "som natt och dag" igår. För igår blev jag rädd, när mörkret hade fallit över oss och jag skulle åka hem. Önskade så innerligt att det skulle bli dag igen och gatorna och parkerna skulle fyllas med människor igen. Förskolebarn med gälla stämmor, snöglada hundar och skrattande par med drömmar som man nästan kan se och höra.
Med ljuset finns de hopp, med mörkret är det ingen som ser ormarna som slingrar sig fram från sina hålor. Det är nästan som att vanliga människor, de som skrattat och dagdrömt för bara några timmar sedan känner att deras enda legitima uppgift nu är att komma hem och dimpa ner i sängen, så alla händelser som sker runt omkring dom är inte deras problem.
Men jag överlevde även denna natt, trots att jag har en obekväm känsla i magen som talar om att mitt öde kommer slås samman med gatan, inte på ålderns höst i en varm säng. Ni får gärna rätta mig om ni tycker att jag har fel, kan dock inte förbise den känslan.
Hoppas ni får en helt fantastisk dag! För det har nämligen jag planerat att ha!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar