God morgon, morgon god.

Förstod begreppet, "som natt och dag" igår. För igår blev jag rädd, när mörkret hade fallit över oss och jag skulle åka hem. Önskade så innerligt att det skulle bli dag igen och gatorna och parkerna skulle fyllas med människor igen. Förskolebarn med gälla stämmor, snöglada hundar och skrattande par med drömmar som man nästan kan se och höra.
Med ljuset finns de hopp, med mörkret är det ingen som ser ormarna som slingrar sig fram från sina hålor. Det är nästan som att vanliga människor, de som skrattat och dagdrömt för bara några timmar sedan känner att deras enda legitima uppgift nu är att komma hem och dimpa ner i sängen, så alla händelser som sker runt omkring dom är inte deras problem.

Men jag överlevde även denna natt, trots att jag har en obekväm känsla i magen som talar om att mitt öde kommer slås samman med gatan, inte på ålderns höst i en varm säng. Ni får gärna rätta mig om ni tycker att jag har fel, kan dock inte förbise den känslan.

Hoppas ni får en helt fantastisk dag! För det har nämligen jag planerat att ha!

Du är inte speciell.

Som barn drömmer man om att bli stor, visa alla runt omkring att man kan. Man drömmer om vad man vill bli, vem man vill vara, hur man ska se ut..

Drömmar är inget fel att ha, drömmar är det som oftast håller oss levande.

Här om dagen såg jag två sargade män, de satt tysta tillsammans på en parkbänk. Bara blotta anseendet på dom talade om att dom börjat dricka tidigt den dagen.
Dom satt där tillsammans, man kunde nästan se hur hoppet lämnade dom båda, när dom tillsammans suckade djupt. Deras ensamhet blev ett på den platsen. Runt omkring stod välklädda människor med sura miner, fulla matkassar och ett tvångsmässigt beteende att hålla koll på klockan hela tiden.
Någon muttrade, "Jävla sl..." en annan vände sig om.. Resten stod med näsorna i mobilen. Ingen såg dessa män som fulla tillsammans suckade iväg sitt hopp, sin tro och sina drömmar.

Allt ser så jävla vackert ut på papper. Som när man ska gå efter ett lite svårare recept, din mat ser inte alls likadan ut som den på bilden till receptet, du blir besviken.
Vi trampar ner varandra varje dag, ignorerar varandra, dömer varandra, skyller på varandra.. När fan ska vi lära oss att finna oss med att andra också finns här?
När ska vi inse, att den där alkisen som sitter och pratar högt för sig själv i varenda förort, också varit ett barn med drömmar om ett fantastiskt liv?
Vi strävar hela tiden efter att bli absolut bäst, inte förens någon dör så stannar vi upp i en sekund och funderar på meningen med livet.
När kvällspressen tar upp sorgliga historier om olika människors missöden, så sitter halva befolkningen och snyftar, tills ett nytt gulligt och roligt kattklipp läggs upp.
Det är förståeligt, vi kan inte hantera all skit i världen, för då skulle vi alla dö. Men lite omtanke i vardagen skadar ingen.

Everybody matters.. 

Everybody cries and everybody hurts sometimes..

Jordsmak.

Jag vill bli till aska och spridas med vinden.
Jag vill sjunka ner i jorden och bli vän med allas våran moder.
Jag vill sluta känna.
Jag vill vara ett med allt.
Jag vill gråta av sorg. Skratta av glädje. Hata av hat. Älska av kärlek.
Jag vill kunna älska mig själv.
Jag vill kunna acceptera mig själv.
Jag vill se mig själv.
Jag vill vara mig själv.

Men det jag vill mest.. Är att andra kan se mig, känna mig, älska mig, hata mig, skratta med mig, gråta med mig, acceptera mig, finnas med mig..

Ska jag vara så vill jag inte blott existera, jag vill finnas också.
Cause, everybody matters..


Out.