Du är inte speciell.

Som barn drömmer man om att bli stor, visa alla runt omkring att man kan. Man drömmer om vad man vill bli, vem man vill vara, hur man ska se ut..

Drömmar är inget fel att ha, drömmar är det som oftast håller oss levande.

Här om dagen såg jag två sargade män, de satt tysta tillsammans på en parkbänk. Bara blotta anseendet på dom talade om att dom börjat dricka tidigt den dagen.
Dom satt där tillsammans, man kunde nästan se hur hoppet lämnade dom båda, när dom tillsammans suckade djupt. Deras ensamhet blev ett på den platsen. Runt omkring stod välklädda människor med sura miner, fulla matkassar och ett tvångsmässigt beteende att hålla koll på klockan hela tiden.
Någon muttrade, "Jävla sl..." en annan vände sig om.. Resten stod med näsorna i mobilen. Ingen såg dessa män som fulla tillsammans suckade iväg sitt hopp, sin tro och sina drömmar.

Allt ser så jävla vackert ut på papper. Som när man ska gå efter ett lite svårare recept, din mat ser inte alls likadan ut som den på bilden till receptet, du blir besviken.
Vi trampar ner varandra varje dag, ignorerar varandra, dömer varandra, skyller på varandra.. När fan ska vi lära oss att finna oss med att andra också finns här?
När ska vi inse, att den där alkisen som sitter och pratar högt för sig själv i varenda förort, också varit ett barn med drömmar om ett fantastiskt liv?
Vi strävar hela tiden efter att bli absolut bäst, inte förens någon dör så stannar vi upp i en sekund och funderar på meningen med livet.
När kvällspressen tar upp sorgliga historier om olika människors missöden, så sitter halva befolkningen och snyftar, tills ett nytt gulligt och roligt kattklipp läggs upp.
Det är förståeligt, vi kan inte hantera all skit i världen, för då skulle vi alla dö. Men lite omtanke i vardagen skadar ingen.

Everybody matters.. 

Everybody cries and everybody hurts sometimes..