Framtiden.

Framtiden ser ljus ut mina tvåbenta vänner! Jag fick jobbet! Nu är det slut på dessa fattiga månader! Nu ska jag leva ett liv i lyx, jag tror att jag ska börja med att köpa mig en egen ö. Eller kanske en fabrik i Indien som jag (med alla mina pengar) göra till en jätte känd, framgångsrik och miljövänlig fabrik.
Jag kanske ska köpa mig en stor gård också, för då kan jag bjuda alla mina vänner på brunch på min inglasade veranda. Det kommer att bli toppen!
Jag ska självklart ha en egen butler också, han ska heta Steve.

Jag hoppas att ni förstår att jag överdriver, jag menar en lön i Sverige är inte så hög att man kan göra allt det som man i drömmarna önskar. Visst klart kan man tjäna pengar i Sverige också men då får man vara lite beredd på korruption, lite bedrägerier och förmodligen ett väldigt självdestruktivt beteende.

Jag fick i alla fall ett jobb idag och jag är jätteglad. Det blir en jul i år med, säg!
Nu ska jag fira med ett glas vin. (Det blir mycket sånt denna veckan)


Adjö!

Kontaktannons för Svearike.

Gillar du långa, utdragna, mörka och iskalla vintrar?

Gillar du packade storstäder eller är du mer av en lantblomma som gillar avstånd?

Vill du kunna begå brott utan att få något högre straff?

Tycker du om när solidaritet och medmänsklighet ligger längst ner på prioritetslistan?

Brinner du för korruption, bedrägerier och ojämställdhet?

Är du en borgare eller bara en enkel knegare?
Vill du bli förnedrad när du förlorat ditt jobb?

Vill du gå i skola halva ditt vuxna liv för att kunna tjäna stora sedlar?

Gillar du att ignorera taburelaterade samhällsdetaljer?

Tycker du om gänguppgörelser mitt i smeten?

Älskar du kriminalfilmer med extremt låg budget?

Tycker du om många kulturer på ett ställe och sedan döma dessa för diverse brott?

Gillar du fullvuxna karlar i folkdräkt som värnar om traditioner som dog ut för 500 år sedan?

Tycker du att sandlådepolitik är något för dig?

Är du öppen när det gäller tobakslagar?

Gillar du ett strikt alkoholmonopol? 

I så fall, ring mig på +46Flytta-inte-hit. Jag väntar på ditt samtal. 

Räkningar.

Ja, ni läste rätt. Ångest. Det känns inte som att det var en månad sedan jag betalade alla räkningar. Och nu sitter jag här igen, fattig som en kyrkråtta och den nya månaden har inte ens börjat. Det är synd om alla som måste betala räkningar.
Därför tänker jag denna mörka onsdagskväll ta mig ett eller flera glas vin. Det är för att jag inte ska börja gråta.
Innan jag satte mig här så sprang jag runt överallt och kollade om det fanns saker jag kunde sälja, jag hittade en hel del faktiskt. Lite skolböcker och en dator. Så om ni är intresserade så hojta till.
När jag var mitt uppe i letandet efter något att sälja, så hamnade jag framför en spegel. Haha, oj vad jag skrattade när jag glodde på mig själv från topp till tå, jag tänkte att skulle jag sälja mig själv så hade det i slutändan varit jag som varit tvungen att betala andra. Haha. Det var kul.

Men nu är allt klart.. för den här månaden i alla fall. Pengar är ju trots allt inte allt, men det är mycket.
Jag kom fram till en rätt så intressant grej idag och jag vet att jag inte är ensam om det.
Det är nämligen så att om man frågar en person hur världen kommer att se ut om 50 år så blir svaret väldigt pessimistiskt och grått. Frågar man samma person hur dennes liv kommer se ut om 50 år så blir svaret positivt. För det är så, det spelar ingen roll hur resten av världen ser ut, så länge man själv mår bra. Drömmarna som folk har är födda till individen och inte åt alla.

De flesta svarar att dom är rika och äger en ö eller liknande, medans världen står i brand.
Att vara realistisk när det kommer till drömmar passar inte alltid.

Nu börjar ångesten dämpas och jag börjar känna lättnaden över att månadens krav är förbi. Och imorgon ska jag på arbetsintervju, så nu avrundar jag här för att jag måste skriva mitt CV.

Önska mig lycka till! 

Återkommer. 

Fiskskål.

Jag känner mig isolerad, dock är det inte något negativt, för jag känner mig trygg och säker i min lilla fiskskål som jag byggt alldeles själv.
Ju tryggare jag känner mig, desto mer rädd blir jag för utsidan. Bara glimtar av vad utsidan har att erbjuda gör mig livrädd. Det är så stort, det är för mycket och jag klarar inte av tanken på det.
Och det gör mig till en nykläckt liten guldfisk nyfiket undersöker den till synes gigantiska skålen.

Jag är rädd att jag kommer att lämna vänner och familj för denna rädsla.
Jag menar, jag må vara omtyckt, men jag blir lämnad åt sidan varje gång alla andra ska göra något. Det har inte med dom att göra egentligen, det är jag som inte vill följa med. Jag intresseras inte av årstidsaktiviteter så som skidåkning, gå ut på krogen, åka på festivaler, gå på hemmafester.. Jag menar jag dricker väldigt sällan och jag röker inte ens cigg längre.
Jag går hellre på museum, bio eller bara ligger hemma och tittar på film och myser.
Jag börjar dessutom att bli väldigt trött på att analysera mig själv. Så vi går vidare.

Jag köpte två fiskar förra veckan, den ena dog.. Han blev mördad av den andra fisken.
Vilket var sorgligt för han som blev mördad var så fin och gullig! Jag trodde dom lekte bara. Så nu har jag införskaffat en bok om akvariefiskar.
Nej, nu måste jag återgå till det jag höll på med, nämligen ingenting.


Hörs! 

Hela havet stormar.

Jag läste om en kvinna i morse som haft en tuff uppväxt och som med åren vänt ryggen till religionens trygga famn, avsaknaden av en auktoritär, högre makt som skulle vaka över oss drev längre och längre bort, ju längre hon kom i livet. Hon förträngde helt och hållet den gud som hon lärt sig att älska och hedra.
Hon slutade att be, och accepterade det faktum att hennes liv inte var något speciellt, eller värt någonting alls för den delen. Tills hon dog.. Hon dog under en operation och var kliniskt död i 9 minuter, och medans läkarna kämpade febrilt för att få tillbaka henne så träffade hon gud.

Denna historia förbryllade mig, hon var en (på grund av samhällsbrister) en ateist, och sedan dör hon och möter "våran skapare", men har inga konkreta bevis på det.. Hon berättar att när hon mötte allas våran skapare så överväldigades hon av ett lugn och en enorm känsla av förlåtelse och acceptans, hon släpptes fri från alla sina lögner och såg sanningen.

Är det inte då lite lönlöst och snarlikt patetiskt att vika ut sig i media och predika om hur hon blev omvänd av något som hennes hjärna hittade på, för att hålla henne lugn under en utav livets mest berömda resa, nämligen den sista vi gör?

Jag tror att gud är en fiktiv figur som skapades för att hålla oss lugna och fredliga. Men likt en otålig publik som väntat för länge på sina idoler, skapas kaos, osämja, tvivel, besvikelse och i slutändan så lämnar man lokalen. Vi har lämnat religionen, den tillhör historian.
Vi är ensamma. Den enda högre makten vi har nu är våran egna galna fantasi.

Vad tycker du? 

Män vs. Kvinnor

Lyssna på hela och tyck till!

Förvrängt.

Hej, jag vet att jag inte uppdaterat på hela helgen men det har sin förklaring i något helt oviktigt. Så jag hoppar över den delen och går vidare med något som gnagt på mig hela jäkla dagen.
Nämligen jämlikhet.
Alla vet ju att kvinnor än idag kämpar för sina rättigheter och att alla länder inte infört alla dessa lagar mot kvinnoförtryck osv.. Det som stör mig i hela den här "kvinnoförtryck-ååh-det-är-så-synd-om-mig-för-jag-har-en-vagina" skiten, är att det fungerar liksom inte åt det andra hållet.
Jag menar, om en man slår sin kvinna och till och med mördar henne så blomstrar media och alla ska börja hata män. Extrema feministgrupper sitter i timtal och berättar om sina värsta mans historier.
Men om det hade varit tvärtom, att en kvinna slog sin man och till och med mördade honom, så står det på sin höjd en notis i de lokala bladet att en man påträffats död.
Och skulle det komma fram då på t.e.x. flashback att det var en kvinna som mördade sin man, ja då jävlar blir det liv i luckan på alla alternativa små kvinnor som precis lärt sig att penisar är djävulens påfund.

Det är precis lika jävla synd om mannen som det är om kvinnan, båda är offer, båda två kräver stora uppslag i tidningen om man nu ska vara tvungen att sätta in skiten där. Det är så jävla snedvridet. Hur fan ska vi kunna utveckla en jämställd framtid genom att framhäva EN grupp? Det är ju för fan det kvinnorna kämpat emot. Jag trodde fram tills för några dagar sedan att kvinnorna kämpat för att nå männens nivå i livet, inte för att slå ned dom från den gemensamma bergstoppen, som vi ALLA får plats på!
Livet må vara en tävling, men man kan inte säga att vi strävar efter ett jämställt samhälle och värld om vi ska måla upp männen som onda och kvinnor som goda. Jag vill leva i en värld där jag accepteras, respekteras och behandlas så som jag förtjänar. Och jag vill framför allt inte leva i en värld där psykotiska kvinnor som mördar sina män får gå fria för att dom är kvinnor.
Jag ska lägga upp ett lite klipp på en person, som man säger på engelska, "Nailed it".

I'm out. 

Barnprogram.

Hej alla glada datorvänliga själar! Det slog mig idag att jag skriver ner saker som jag tänker på, endast JAG, men ni läser dom och jag vet att ni tycker om det! Det är ungefär som om jag skulle skriva dagbok på de glada 50-talet och sedan lämna den öppen för er alla att se! Lite lustigt ändå må jag säga!

Hur som haver så är jag jätteglad för att ni läser mina inlägg. Idag ska jag ta upp dagens barnprogram..

DET ÄR KAOS! När jag växte upp så var bolibompa varmt, mysigt och pedagogiskt.. Idag så är den röda tråden, "tävla, vinn, hämnd, vapen, kriminalitet, sorg, förlust".. VAD FASIKEN VISAR VI VÅRA BARN?
"Ja du Ola, det är precis sådär du ska vara när ni spelar brädspel i skolan, mörda ba', MÖÖÖRDAA!!"
Förr, så skulle knattesporter vara roligt, idag går föräldrarna till attack mot 12 åriga domare i en knattematch. Jag vill inte behöva klä mitt barn i pansarväst och dunkuddar när hon/han ska ta mat i skolan.

"Störst vinner..", "Starkast överlever..", "Pooow, där fick han, en laserblaser stråle från mitt flashiga vapen, han e döööööd.." Man skulle kunna tro att Sverige, i hemlighet tränar barnen till ett tredje världskrig som kommer inträffa när dagens småttingar är i 20 års åldern. Det är inte sunt!

Att lära barnen pedagogik, solidaritet är sunt! "Såhär barn källsorterar man, då blir ekorrarna glaada!"
Jag är orolig, det borde alla föräldrar vara.. I alla fall dom normala.

Jag återkommer med mer om detta. Kanske senare.

Adjö. 

You gotta love the exes.

Ja, jag har tillbringat hela dagen till lata sysslor.. Som till exempel dränka hjärnan med onödiga serier och filmer. (Döm mig inte, jag vet att ni alla har varit där någon gång..)
Jag har mått sämre idag än vad jag gjorde igår. Under en helvetes morgonhostattack så önskade jag att jag skulle dö. Men sen när jag tog en kopp blåbärsmuffinte så blev stunden ljus och positiv, när den tog slut däremot så klev jag in i en gråskala igen och jag ville mörda min katt som inte kunde bestämma sig om han skulle lägga sig i mitt knä eller bara trampa runt som en idiot.
Nu är läget bra igen eftersom att jag tagit mig en kopp Cocillana, (skitstark hostmedicin) och för er som säger att den inte är stark är knarkare för jag blir alldeles luddig i huvudet av den eftersom att jag tar den så jäkla sällan att jag faktiskt känner EFFEKT! Jag får till och med gigantiska pupiller av alvedon!
(HAH, take that pill society!)

Jag hade tänkt att ta upp något annat men jag blev så upptagen med att vara upprörd nu, och det är självklart ert fel. Så nu är jag alltså tvungen att ta upp en sak som gjorde mig väldigt upprörd inatt, nämligen en utav mina drömmar.

Jo, jag låg och sov i min säng med överdrivet mycket kuddar. Jag började drömma, (inte för att jag minns exakt när men ja.. ) i drömmen så är jag ute och går i en uppförsbacke, bakom mig kommer mitt ex och han börjar ropa saker till mig.. Jag vänder mig om och börjar kasta stenar beklädda med löv på den saten.
Han börjar kasta tillbaka och en träffar mig på munnen, (det gjorde ont på riktigt så jag tror att jag slog till mig själv) när han kastat den så säger han, "Du är inte värd ett smack, du skulle kunna dö på ett torg och ingen skulle märka dig. Du är värdelös. Dö". När jag vänder mig om i drömmen så står en hel folksamling där, och alla pekar på mig och skrattar.

Så, där har ni, era perfekta människor.. Bara för att jag är svag. JAG ÄR INTE DÖD ÄN!
Men jag mår psykiskt bra nu. För jag har fått choklad. Så idag har mänskligheten tur!

*Hostslem pussar till er allihopa!*

Änglar.

Jag är på ovanligt bra humör idag, trots smällen jag fick hos läkaren samt summan på alla hittepå mediciner från apoteket.

Jag är glad att det känns att jag lever. Jag må vara en riktig liten pessimist när det kommer till livet i helhet, men just idag så är jag glad över att jag känner att jag lever. Jag kan verkligen känna allt, jag måste kämpa med andetagen, huvudvärken har blivit en frienemy, alltså en vän/fiende. Jag sover dåligt för att jag hostar som ett as, min spegelbild flyr för att jag är så ofräsch, jag har en alldeles egen grop i soffan och jag får överdrivet mycket uppmärksamhet.
För det är ju så att svaga och ynkliga personer blir antingen väldigt uppvaktade, utnyttjade, eller "left behind".. Jag är glad att jag tillhör den delen av svaga personer som blir uppvaktade.
Alla tycker synd om en sjuk mig!

Jag får känna mig speciell en gång om året. (För det är då jag är sjuk.. EN gång)

Nu ska jag sova och hoppas på att jag sover dåligt inatt också, så att jag kan vara lite ynklig imorgon med!


Natti natti, alla friska människor!

Värre än värst.

Nu har allt eskalerat till det absolut värsta, tänkbara. Huvudvärken är som ett barn med kolik, konstant och jobbig, jag har även utvecklat en fruktansvärd hosta som har "raspat" sönder mina stämband så jag låter som en 13 årig pojkspoling. Jag hostar så att revbenen knakar, huvudvärken trappas upp.
Med detta sagt så har jag förmodligen fått luftrörskatarr.

Jag ska dessutom på en arbetsintervju imorgon. Får se hur det går. Jag önskar bara att någon kunde komma med en gjutjärnspanna som jag kan springa in i, tuppa av och bli frisk.
Jag är så trött på det här nu.

Livet är orättvist. And that's it.

Jag orkar tyvärr inte skriva något längre idag. Utan hoppas att jag får någon härlig morfinbaserad medicin imorgon när jag besöker doktorn igen, femte gången denna månad.. (frikort snart, yaay)



Natti mina vänner. 

Kyla.

Får jag låna någon eller några (beroende på hur fort ni läser) minut/-er av er tid här i livet. Ni har säkert inget annat viktigt för er ändå. 

Min arga helg fortsätter även långt in på söndagskvällen. Och idag är det värre än värst, för jag är nämligen livrädd. Livrädd för att jag ska vakna upp imorgon till ett äckligt vitt och kallt täcke över min ful-snygga stad. Jag kan helt ärligt svära på min egna grav att jag ska spöa den jäveln som valde att bosätta Sverige. Jävla as. Det finns JÄTTE många andra länder att välja mellan.. Nej men då väljer man Sverige.. Det kallaste och jävligaste landet i hela jävla norden. Inte ens Island är så kallt som Sverige. Och då har ändå Island ordet "IS" i sig. 

Mörkret är helt okej för mig.. Men snön. Nej, stopp och belägg! Det går inte för sig. För att jag bor i Stockholm och i Stockholm så fungerar bara saker och ting när vädret är stabilt, d.v.s, en halv dag om året. Och den dagen faller INTE in på VINTERN!!! Jag vägrar att sätta hela mitt jävla liv på paus för att vintern är här! Vi kan ju för fasiken inte ens köpa en skoter här i Stockholm, för att det finns inte en sådan AFFÄR!

Ååh.. Skjut mig nu. Jag är ensam, kall och bitter i ett iskallt skitland, där politiken är ett jädra skämt, där ungdomarna är ignoranta svinjävlar, där vården driver med alldagliga människor, där folk blir skjutna och katter misshandlade. 

JAG ORKAR INTE LÄNGRE! Krama mig eller döda mig! (Eller betala en resa till ett barnfritt hotell i Thailand.) 

 

Pessimist.

Jag hatar livet. Men jag ser inte framemot döden. Bara det faktum att vi föds, "lever" och sedan dör, (dock i väldigt stor variation) stör mig något enormt! Va fan har vi här och göra om vi ändå inte kan göra något jätte sensationellt? Jag menar, 95% av världens befolkning är och kommer aldrig att bli kända över större delen av världen.. "Ja, men vi sätter ju intryck hos dom som älskar oss.." OCH?! Jag vill inte kriga och slita för att få min vardag att gå ihop för att jag en dag ska få en gravsten som får besök en gång om året i ca. 10 års tid, för att sedan bli bortglömd på en äng av stenar med namn på. Patetiskt. 

När jag tänker på dom sakerna så känner jag mig som en fallande, naken porslinsdocka. Min omgivning, (och världen) är så splittrad att ingen kan ta emot mig, ingen hinner lägga en kudde på marken nedanför mig så att jag landar säkert. Nej, jag faller och jag är skör.. Slår jag i marken så går jag i tusen bitar och även om det går att bygga upp mig igen så kommer alltid några delar av mig tillhöra min fasta landningsplats.

Varför trampar vi omkring på jorden för? Vi drivs av en djurisk instinkt till att överleva. I alla lägen, överallt.
Det är så sorgligt att alla människor går på det största skämtet.. Livet.

"Vad är det för skillnad mellan liv och död? ´Vet inte..´ Döden varar för evigt.." 

Jag hatar när man yttrar sig om att man är trött och vill vila och folk svarar, "Vila kan du göra i graven.." Jaha? Vad fan har det med att göra att jag är trött nu? Ska jag hänga mig själv för att få vila är de det du menar? Jävla spån..

Om ni inte märkt det än så är jag på dåligt humör, eftersom att min dag inte varit den bästa. Men det är helt okej. Jag är ju trots allt en dum jävla människa som anser att livet är för jävla komplicerat för att ens försöka leva skiten fullt ut.

Död åt livet. 

Lek-kär.

Framtiden är oviss, det är den för alla. Och alla undrar, hur ens framtid kommer att se ut. Och många ser sin egna och världens framtid ur en pessimists ögon. Det får mig att fundera på min egna framtid.
Kommer jag alltid att vandra på jorden ensam och tvingas se på när alla andra är lyckliga med sin "själsfrände", eller kommer även jag att bli "rörd" av en annan själ? Vill jag det?

Grejen med mig är att jag fungerar asbra som kompis, men när kompisrelationen trappas upp så pajar jag allt med ett ord.. "Stick". Jag har inte riktigt funderat ut varför jag gör som jag gör. Men jag gör det.
Just nu har jag inget behov av att ha någon hos mig, som känner hela mig. Det har till och med blivit så att jag inte finner sex intressant heller. Jag fick en fråga för ett tag sedan som vände mig upp och ner, "Vad är du för något?" Ja.. Vad sjutton är jag? Är jag en trasig människa eller en människa som vet sina gränser? Eller är jag inte ens en människa? Jag är som alla andra, fast jag är annorlunda. Enligt mig så är alla människor, som alla andra fast annorlunda. Vi alla drivs av samma saker, har samma måsten, har liknande mål, vet hur det är att känna känslor.. Men vi ÄR annorlunda.

Vill jag eller vill jag inte finna någon att spendera mitt liv med? Det är frågan. Den stora frågan. Om svaret blir ja, så måste jag ut och leta. Blir svaret nej, så kan jag luta mig tillbaka och blir förmodligen väldigt ensam i framtiden.


Vem är du? Och vad vill du göra med ditt liv? Vill du hitta någon? Eller vill du bli som jag, likadan fast annorlunda...

Kallt kaffe.

Årets jobbigaste dag, var idag, Torsdag. Jag har velat dö mer än 97% sedan jag steg upp i morse. 

Jag skulle inte ens önska min värsta fiende den smärtan jag har känt hela dagen. 

Jag var hos läkaren idag.. igen. 

Han sa att det inte fanns något att göra eftersom att blodproverna inte visat något. 

Så.. Han skrev ut lite mer tabletter som jag inte tänker hämta ut för dom gör resten av min kropp sjuk och fixar inte alls problemet i sig. Så nu ska jag tydligen vila mig frisk. 

Jag har tänkt på massor med saker idag, allt från livet till reinkarnationen. 

Religion kanske inte är så dumt ändå, man får ju i alla fall något att tro på, att hoppas på och kanske till och med får man belägg för ett slutgiltigt mål.. Himmelen. 

Men religion är ju såååå 90-talet här i Sverige.. Nu är det ju mer inne att gifta sig på mamma och pappas bakgård än i kyrkan. 

Samtidigt som svenskarna förlorade sin tro så steg självmordsstatistiken här i vårat avlånga lilla land. 

Den vanligaste dödsorsaken bland män i åldrarna 17-45 är självmord. Har vi förlorat allt hopp?

Det finns dem som säger att vi i Sverige mår sämre för att vi har så mörkt här i flera månader om året. 

Enligt mig är det ren bullshit. Okej om man nyss kommit hit och inte är van vid vårat mörker. Men dom som är födda här och varit med om varje vinter.. Det kan helt enkelt inte vara så simpelt, som att när mörkret tränger sig på så blir folk så deprimerade att dom tar livet av sig. 

Det finns en rad olika anledningar för att en frisk man i medelåldern skulle få för sig att avsluta sitt liv.

Jag tänker inte rada upp dom här, men ni kan väl kanske försöka föreställa er. 

Jag tror att vi saknar tron på något större.. Man skulle kunna säga att vi blivit sjuka av verkligheten och förlorat våran fantasi. Det är rätt så sorgligt. 

För att återgå lite smått till självmorden, så vill jag avsluta med att säga att ni måste ta hand om varandra. Ett leende på bussen eller tunnelbanan kan göra mycket. Se till så att vi sänker den där hemska statistiken nu en gång för alla. Vi har en gång varit ett väldigt solidariskt land, kan vi inte bli det igen? 

Danke.

Kritik.

Jag har fått lite kritik som de så fint heter. Kritik på att jag ifrågasätter människan och människans handlingar, på ett väldigt omoraliskt och icke logiskt sätt.
Samt att det är väldigt vinklat, mer åt det naiva hållet då.

Men då undrar jag, är man naiv när man uttrycker sig och sina tankar om människan? Omoralisk förstår jag. Jag kan vara brutalt ärlig och vinkeln beror helt på vilket humör jag är på.
Självklart finns det bra personer i världen också. Det är bara det att jag inte är helt övertygad om att människan i helhet är "the good guy". Jag är också medveten om att jag är en människa, även om det känns som om jag kom från en annan galax ibland, (hela det här med att passa in är inte riktigt min grej) men jag bemöter denna kritik som positiv, det fick mig att tänka till. Kanske till och med sker en förändring längre fram.

Jag är oerhört ledsen om jag sårat någon, upprört känslor.. Hur mycket det än tar emot att skriva det, så.. så är jag ledsen för det jag skriver ibland.

Jag ska tänka mer på att inte vara klumpig i mina texter och kanske ta in lite mer om omgivningen och inte beskylla människan i allt som är fel i världen. Man kan tona ner utan att förlora sig själv, i något som är fejk.



Återkommer imorgon, för nu orkar inte huvudet längre.

Förstörd.

Jag är en trasig person, trasig och därmed konstig.
Jag vill en sak men gör en annan. Jag är trött och otålig, ihålig och väldigt svår att förstå. Men jag kan kramas. Jag har gett många kramar idag till en behövande vän och även några min kissekatt som gav mig en allergichock i näsan.

Jag ville skriva något kreativt och motiverande till mina kära läsare, men istället så sitter jag här och trycker på några tangenter och skapar (vad jag tror i alla fall) meningar och ord.
Jag hoppas att ni förstår och orkar läsa er igenom min, nästintill onödiga text.

I morse höll jag på att göra något väldigt annorlunda och på ren impuls. Jag var millimeter ifrån att ställa mig upp från mitt säte på en full tunnelbana och säga tack till alla arbetande människor. I mitt huvud så lät det ungefär såhär.

"Hej allihopa, kan jag få låna eran morgon i några sekunder för att tacka er alla? Bra, jo.. Jag skulle vilja säga tack till alla ni som varje morgon åker med denna tunnelbana till era jobb. Jag är så otroligt tacksam för att ni finns och för att ni driver Sverige framåt. Tack så mycket. Och god jäkla morgon!!"

Och sedan hade jag satt mig ner igen och fortsatt lyssna på musik på hög volym.
Visst hade det varit en vacker gest? Ja.. Men jag vågade inte.. Det hela den där grejen med "Den sociala normen -  Stick inte ut för fasiken, du kanske blir utsatt då!" Så jag hejdade mig i sista sekund.. Fastän jag ångrat mig hela dagen.. Jag hade gjort så himla många människor glada.

Kanske vågar jag imorgon. :)

Adios!

Till en vän.

Du känner nu att du är ensammast i världen, att dina känslor kväver dig. Du vill fly, fly från dig själv, dina tankar, din verklighet. Dina tårar är nästintill slut, din ork tryter och din självkänsla sviker. Det du ser är problemen som bara tycks bli större. Väggarna kommer närmare och paniken stiger. Du får svårt att andas och det känns som att hela världen är så långt bort. Men du är inte ensam, du andas än, du är älskad och du förtjänar mer än vad världen kan ge. Du är en klippa. Och man är otroligt korkad om man inte ser att du är en stjärna. En stjärna som lyser starkare än tusen tillsammans, en stjärna som bringar värme som solen. Vackra, underbara du. Universum kommer att gråta blod om du drunknar i dina tårar..

Allt.

Du finns i allt.

När du är här blir de kallt.

Jag ler när jag hör ditt namn.

Då tänker jag tillbaka på när du fanns i min famn.

Jag saknar dig som få.

Så tråkigt att du var tvungen att gå.

Men livet går an.

Och du är fortfarande min man.

Jag älskar dig mer än du tror.

Jag vet att du har det bra dit du for.

Men ändå vill jag ha dig här i natt..

Jag saknar dig min älskade katt. 

-Till Hasse, saknad och älskad. 

Elände.

Breaking the pattern. Nu ändrar jag min fagra bloggs ansikte utåt och slutar därmed att reta gallfeber på alla dessa internationella människor som vill slå upp engelska ord och meningar och får upp mina utåt sett vilseledande titlar på blogginlägg.
Jag väljer helt enkelt att rikta mig till enbart svenskar och använder mig därav svenska titlar.

Dagens inlägg kommer att innefatta den stora och den lite mindre innebörden av orättvisor i samhället och utanför.
För att ni ska förstå ren och skär orättvisa så kommer jag att dra hela det där "Bambis mamma" perspektivet.
Bambi är ett rådjurs kid och är alltså barn, son, kid till sin mamma (vet ej namnet). Bambis mamma blir skjuten och dör, Bambi är helt förtvivlad men växer upp med sin pappa som är en arrogant men ack så rättvis fadersfigur för våran lilla Bambi. Själva meningen med det där brutala avslutet på en barnfilm är att världen är orättvis, sorger, aggressioner, glädje och kärlek är alla del av det som vi kallar livet.
Men varför skulle man då (sett från ett barns perspektiv) döda Bambis mamma genom att dra in människan i det hela? Varför kunde det inte varit en flock vargar som slet det stackars rådjuret i bitar?
Jo, för att poängtera att människan är ansvarig för det mesta som vi kallar för skit i den här världen.
Människan kan man anklaga för allt, det som människan inte har att göra med är bara "naturens gång".

Den stora orättvisan i ett samhälle är att endast ett fåtal får ta del av "de glada kaviarlivet", det är förvisso nödvändigt men orättvist. Det vi gör idag med vårat samhälle är inte att försöka lösa orättvisorna, eller åtminstonde göra dom aningen mindre, utan vi bygger på dom, gör dom större. Vi ökar gliporna mellan människor med ett brett leende på läpparna, med privatiseringar hit och dit ser vi till att leva direkt efter "The American dream", där individen ska stå för sin egna privata lilla välfärd. Varför bry sig om andra när man kan leva rikt?
Vi har utvecklat ett enormt tunnelseende, och det vi tittar på är framgång och pengar. Att vi råkar trampa på forna kamrater på vägen dit, det skiter vi i.

Vi lär våra barn att starkast vinner. Skit i alla andra och kör bara på. Det är äckligt. Måste en hel värld förfalla innan man inser att "no man is an island"? Innan man inser att vi är starkare tillsammans?
Måtte tron falla på oss denna vinter, annars ser jag inte lösningen på detta orättvisa problem.

Adjö.

Be careful!

När man skaffar barn så är det som att allt i livet är av enormt värde. Man blir mer rädd och ser fler konsekvenser än innan. Man tar inga risker helt enkelt. Men vad är det då man vill åstadkomma?

Jag menar för tio år sedan, gick 90% av alla sjuåringar själv till skolan, idag är det mindre än 5%. Varför? Det är ju inte så att antalet snuskgubbar tiodubblades på 10 år, eller att vägarna har blivit sämre, eller att det helt plötsligt kravlat upp stora helvetiska monster från underjorden som bara äääälskar att käka upp ett snorigt litet barn.
Dessutom så har ju för fasiken varenda unge en telefon idag, och det hade man INTE, (skulle jag vilja påpeka) för tio år sedan, då var mobiltelefonerna fortfarande för tjänstefolket och inte för arbetarklassen.
Vi är så trygga i våran fyrkantiga lilla låda som vi kallar för samhälle, att vi börjat bli paranoida och hökar över våra barn som att vilken unge som helst på det där satans barnkalaset helt plötsligt skulle få en släng av Adolf Hitler och sänka varenda unge som kom i vägen.

Vad är det för fel på oss? Enligt många kända psykologer (från den tiden då man talade som man skrev), är det väldigt viktigt att man som förälder ibland måste tänja på gränserna och se hur barnet i sig skulle agera i vissa situationer. Man kan inte sopa banan för sina barn hela tiden, för då slutar det med att barnen blir som föräldrarna, fast värre. Självklart så ska man ju vara aktsam och veta om riskerna i att t.e.x. åka skateboard utan hjälm i en nedförsbacke precis brevid en bilväg. Eller gå in till björnarna på skansen..

För att gå rakt på sak, jag vill inte sitta som arbetsgivare och lyssna på föräldrars smicker och smacker om deras barn och hur bra dom är. Jag vill ha självständiga anställda, och självständiga barn! Lossa tyglarna för fan!

Och till er som vägrar, kom fasiken inte och gnäll sedan när ni gått in i väggen för att den enda stunden ni har för er själva är när ni sitter i fosterställning på toan på jobbet och hyperventilerar av stress och annat dylikt.

Patetiskt! Det är dags att vi börjar lita på folk. På 40-talet så ställde man barnvagnarna (med barn i) utanför affärerna när man gick in och handlade. Inte en unge försvann. Sug på den ni. Människan har varit lika rutten i alla tider, jag säger bara att INGENTING har egentligen förändrats i folks beteenden (rent psykopatiskt).. Vi är bara mer rädda för.. Ja.. Allt.

Cheers. 

End of all hope.

Det är torsdag och jag slänger in handduken, huvudvärken.. Du vinner!
Jag orkar inte längre, så nu tar jag av mig mina "studerande" kläder och byter till full soffpotatis mundering, jag tänker till och med släppa mitt sorgliga försök till ett par tuttar ut i det fria. Jag lägger mig i sängen och väntar på att döden ska hämta mig till hans rike av het lasange, som aldrig svalnar..

Jag är trött på alla piller som gör mig konstig i huvudet och slö i kroppen, jag väljer nu att gå all natural.
Jag har även funderat på att skriva ett tack brev till allas våran statsminister, och berömma honom för att han verkligen gjort vården bättre.. (Not.) Sedan vill jag skriva ett avskedsbrev till Sverige och världen, där det ska stå att jag är tacksam för att jag har fått ta del av människolivet, men att jag nu måste röra mig vidare och återfödas som en utrotningshotad tiger, självklart kommer jag också påpeka att jag absolut inte vill bli tillfångatagen, jagad eller skjuten och upphängd på en vägg eller liggandes platt som en pannkaka på golvet i någon rik herres vardagsrum.

Jag vill också tacka mig själv som stått ut med massor av skit och oskit genom åren som gått. Jag ska se till att försöka gottgöra det hela när jag blir en tiger. Kan hända att jag och mig själv måste leva på sorkar och gräshoppor ett tag, men det är säkert jättegott om man jämför med eldorados nudlar som kostar 3,70:- på willys.

Så, då var det slut, huvudvärken har ätit mig levande. 

Detta blogginlägg är förmodligen totalt osant, men det känns som att det jag skrivit är sant. 

Adjööööö..

Fruit salad.

Apple... *suck* Varför finns dom kvar? Jag har kommit fram till att det är dumma personer som köper iphones, och personer som faller lätt för grupptryck, "Har Anna och David en iphone så ska minsann jag, farmor, morfar, brorsan, katten och hunden också ha en, måste bara ta ett sms-lån först för jag har inga pengar!! TIHII" jag menar det finns ett tiotal mobiltelefoner som är klart mycket bättre än iphone! Vad är det då som gör att iphone säljs så extremt, äckligt mycket i typ hela världen? Jo, den är "exotiskt", den är "lätt att hantera", den är "snygg och stilren", den "har allt man behöver", det finns "roliga och snygga" skal till den,, Ja, ni kan fortsätta att mata mig med era fördelar till att införskaffa en på TOK för dyr mobiltelefon som inte ens är anpassad till NORMAL programvara.. Ni kan ju fortsätta att försöka "frälsa" mig till apple heaven, jag kommer ALDRIG att nappa, för jag är inte en dum människa.

Jag själv äger en samsung galaxy S4, och jag är supernöjd. Den har verkligen allt och lite till, jag behöver dessutom inte ladda ner program efter program på min dator för att kunna använda den helt och hållet.
Jag känner också att jag verkligen lagt mina pengar på någonting som faktiskt HAR ett värde.

Jag förstår inte hur man kan stå och köa i dygn för att få den nya iphonen som dessutom VARENDA tidning sågade sööönder. Alla som äger en iphone är det synd om. Om ni vill gå över till samsung sidan, så dunka eran fyrkantiga, överdrivet tunga "mobiltelefon", med "snyggt" skal i ett bord lite lätt så ska ni se att hela skiten går sönder och är oanvändbar.

ALL HELL SAMSUNG!

Who am I?

Varför finns jag? Vad har jag här att göra egentligen? 

Ja, jag vägrar att tro på att jag kom till jorden av en anledning. Även om det vore ascoolt om jag skulle sluta som ett helgon. "Detta kvinnliga helgon ledde 4000 människor genom fjällvärlden och över till Norge och jobben.."
Men jag tror inte på det, jag tror att jag föddes på grund av att en rad olika förutsättningar planade vägen för min framfart. Jag blir det som världen vill att jag ska bli. Jag blir ingenting automatiskt.. Eller jo, om jag bara faller ihop på marken i väntan på att någon snäll person ska sparka mig in i mitt högsta mål, (bli snuskigt rik) så händer det väl automatiskt..

Men man kan inte hjälpa att man tvivlar på ens egna existens ibland, det är harmlöst, man måste få ifrågasätta sig själv och vad fan man håller på med till och från. Det är till för att man ska kunna fatta någon form av verklighetsuppfattning.

Jag är ju på väg någonstans men ibland måste jag stanna upp och läsa på kartan och då kanske det händer att jag stannar lite för länge och det tar väldigt lång tid innan jag rör på mig igen.. (Lat? Guiltyyyyyyy)

Utvecklingen sker varje dag. Även om det inte märks när du går upp samma tid på morgonen som du gjorde igår och i förrgår.. Även om du inte ser utvecklingen när du varje år står där på Åhléns kl. stängning den 23/12 med de sista julklapparna och gäspar.. Även om du suktar efter äventyr men åker till IKEA istället, så skeeeer en förändring hela tiden överallt. Magin flödar.

Du måste bara tro på det själv och våga stanna upp och se efter vilken väg du vill ta till ditt/dina mål.

Adios. 

Birthdays.

Jag älskar födelsedagar! Det är en dag då allt är för dig, (även om du vet att du delar din födelsedag med flera hundra) du ser små tecken överallt på att de folk gör just den dagen, dom är för dig.
Även om du i vuxen ålder får mindre presenter och inte lika stor uppvaktning, så finns den där känslan kvar någonstans inom dig, som gör dig till ett litet barn igen.

Jag tänkte ägna detta inlägg till alla barn i världen som lever under svåra förhållanden, som aldrig känt sig älskade, som aldrig fått bli hedrade för att just dom kom till världen.
Det vi tar för givet här, det gäller långt ifrån alla. Att fylla år är inte märkvärdigt om man kämpar för att hålla sig vid liv när natten tränger sig på med sina mörka varelser, eller bara att försöka få mat på bordet i alla fall fem dagar i veckan.
Det är klart att jag vill att alla barn ska få känna hur det känns att bli firad, få en hel dag tillägnad sig själv, men det är svårt när inga andra förutsättningar för att dessa barn skulle kunna få uppleva det, inte stämmer in.

Men sedan finns det ju folk även här i Sverige, som har mage att kalla sig för föräldrar. Sådana personer som är redo att mörda sina barn för att drunknar i avund av den andre partnerns lycka. Eller sådana som psykiskt och fysiskt misshandlar sina barn och sedan döljer det, på alla möjliga olika sätt.

Det vi ofta glömmer bort, är att vi har väldigt mycket som andra inte har. Även om vi själva anser att vi har så lite, så har vi oftast mycket, mycket mer. Men här vandrar vi omkring ändå, ovetandes och tillgjorda, präglade av hur man ska vara för att bli accepterad i och av ett samhälle. Det är patetiskt. Vi måste börja se varandra i ljus och i mörker.
Lev aldrig för dig själv, för då gör alla andra desamma och vi blir bara olyckliga.

Gammal lågstadielära, "Behandla andra som du själv vill bli behandlad."

(Om ni tycker att mina inlägg är liiite luddiga så får ni stå ut för jag går på starka värktabletter och spelar inte alltid på hemmaplan.)

Good Nite. 

Ooh, death..

Ville lägga till denna kickass låt som passar mitt lidande något så perfekt.. Ooh, death!

As I lay dying..

Jag vaknade i morse runt halv sex av att jag tittade på mig själv stående vid min sängkant.
Nu när jag tänker på det så får jag rysningar i hela kroppen, men när det hände så var jag så otroligt lugn, hela jag.. Jag bara stod där och glodde på mig själv, som låg kvar i sängen. Sen var det som ett knäpp med fingrarna och jag vaknade till "på riktigt" och klockan var 5 över 10..
Det var så underligt och jag har känt mig så konstig hela dagen.

Jag har inte skrivit så mycket om min olidliga huvudvärk, så jag tänkte fylla in här lite av vad som hänt och hur det är nu. Det är så att jag har haft en fruktansvärd huvudvärk i över 20 dagar nu. Den vägrar gå över. Tro mig, jag har provat allt. Ett tag så fungerade en varm dusch, nu fungerar inte ens det. Jag ligger totalt utslagen varje dag i extrem smärta, jag kan försöka förklara för er hur det känns.. Det känns ungefär som att jag skulle ha en nåldyna mitt i huvudet, med nålar som har den vassa sidan utåt OCH den pulserar.
Så.. Kan ni föreställa er hur jag känner nu?
Nej just det, de kan ni ju inte för det är mest synd om mig och jag är universums centrum.

Hur som haver, jag var såklart hos läkaren efter 14 dagar och frågade vad fan det var för fel på mig.
Först hamnade jag hos en läkare som diagnoserade mig via en gammal, gammal indisk rutin, hon tittade på min hud och mina slemhinnor och sa att jag var frisk.. MEN att jag hade ögoninflammation.. (Hej då allt mitt dyra smink) Så jag gick hem med ögondroppar.. Huvudvärken blev värre. Den eskalerade för varje dag och jag började till slut att se små, små prickar.
Jag började såklart att bli rädd, (inte alls för att jag tillbringat 5 timmar vid internet och fråga doktorn) så jag sökte hjälp igen.. Denna gången så fick jag reda på att jag hade ett blåsljud på hjärtat mitt, och vips så låg jag med naken överkropp på en iskall brits med ett härligt prassligt papperslakan, och en massa slangar omkring mitt hjärta. Hjärtat mådde såklart bra. Efter många andra tester som hade och göra med möjlig hjärntumör-skrämsel-propaganda, så frågade den käre lille doktorn om jag minsann hade haft någon fästing i år. Jo visst har jag det svarade jag och såg ut som en fågelholk.
Jaha, sa doktorn och sa efter en stund intensivt stirrande på mig, då har du borrelia!

YAAY, tänkte jag.. Vad härligt. En fästing som körde byteshandel. "Jag tar lite av ditt blod så får du ta det här.."
Så här sitter jag nu, i väntan på provsvaren och hoppas, hoppas på att borrelian inte går in i mitt nervsystem och förlamar mitt ansikte.. (tillfälligt) .. innan jag kan få hjälp..

Kort sagt, död åt världen. 

Mission impossible.

I Sverige så kan man studera till vad sjutton man än önskar, så länge man har orken. Så lyder i alla fall politikernas svar på utbildningsfrågan.

Men är det verkligen så? Är det bara en myt att studenter lever på nudlar och stans billigaste köttbullar som innehåller 0.01% kött? Svaret är självklart nej. Enligt vår käre statsminister så är det nyttigt att byta karriär mitt i livet och prova på något nytt. Tja.. Varför inte? Det kanske hade fungerat om lägenheterna inte vore så dyra och studiebidraget inte vore så JÄKLA LÅGT! För att en sabla student SKA kunna klara sig en hel jäkla månad så måste denne jobba OCH plugga.. Och menar då våran helt underbart genialiska statsminister att en ensamstående 3 barns mamma ska sluta på sitt jobb och börja plugga för att det är NYTTIGT att byta karriär åtminstone EN gång i livet??? HON SKULLE GÅ UNDER!

Jag är studerande och just nu söker jag jobb för att jag behöver mer pengar, vilket är rimligt eftersom att jag får ungefär lika mycket pengar som ett dött träd.. MEN! Ja, mina vänner det finns ett MEN där också.. För att kunna få ett jobb så måste man ha en gymnasieutbildning, och för er som undrar så är det just den jag kämpar med att få nu varje dag.. Får jag något jobb då? NEJ! "Vi ser ju helst att du ska besitta någon sorts klar utbildning.." "F*ck You.." jäkla jobbpolicy, BULLSHIT! Jag får väl leva på bark och kottar då, i ett jäkla tält som jag byggt själv av pinnar och en gammal presenning som det är hål i..

Dessutom har jag funderat hur arbetsgivare tänker när dom söker unga människor i dryga 20 års åldern som har 2-3 års erfarenhet av just ett yrke och dessutom ett X antal yrkesutbildningar och fortbildningar.. Jag tror att dom letar efter supermänniskorna..

Jag tar min förbannade huvudvärk, lägger mig i fosterställning och gråter tills jag somnar.

Adjö.

Death.

Döden, ja.. ett ämne man helst gärna inte tar upp runt middagsbordet. Det är kort sagt inte ett trevligt ämne.
Men det är en del av livet. Därför hade jag tänkt att ta upp det lite smått ikväll.

På senare tid så jag funderat på det här med eutanasi, alltså dödshjälp. Inte att förvirra med dödsstraff, för det är något helt annat och det tar vi upp en annan dag.

Eutanasi är alltså dödshjälp, man hjälper sjuka människor att avsluta sina liv, smärtfritt och på ett humant sätt. Man sätter då patienten i ett kaklat rum, som är behändigt eftersom att det är lätt att bara spola av möjligt kladd, sedan tar man in en bultpistol som man placerar mot patientens panna och sedan avfyrar man ett dödligt skott rakt in i huvudet, för att sedan garantera att patienten verkligen är död så snittar man upp halspulsådern och tömmer patienten på blod.
Hahaha, skojade bara.. Klart man inte gör så på människor, det gör man bara på djuren som sedan blir din hamburgare, eller stek! (Glad gubbe)

Skämt åsido.. Jag personligen har delade åsikter om eutanasi, det kan vara en bra sak men det kan också gå till överdrift. Jag menar, jag är för aborter, till och med att man kan göra abort upp till vecka 19, MEN det ska självklart vara rimliga skäl.. Samma sak för eutanasi, om man kan abortera ett foster som har hjärnskador eller annat så kan man väl döda ett svårt handikappat barn genom eutanasi? NEJ.. 

"Om vi ska införa dödshjälp i Sverige så ska det gälla för dem som är obotligt sjuka och som faktiskt lider." Men även där har jag lite tvivel, det är så lätt att säga "ja" till dödshjälp, men när det t.e.x gäller ens barn eller en nära släkting så blir svaret annorlunda.. Döden är en del av livet, även om den är plågsam..
Kanske bör man införa att de människor som ligger för döden aldrig ska behöva vara ensamma?

Blandade känslor där.. Vanligtvis så tänker man inte på döden, men ibland måste man stanna upp och fundera över hur vi vill ta våra sista andetag..

Ett litet filmtips för er som vill veta lite mer om eutanasi, huvudrollen är Al Pacino, (jag har fått för mig att fler kommer att se filmen bara för att han är huvudrollen..) filmen heter "You don't know Jack", den är baserad på en verklig historia. Filmen är GRYM! Arton plus får den av mig!

Out, for now!

Spineless animals.

Dagens/Kvällens inlägg kommer att handla om fega människor. 

Sådana personer som hellre skriker ut sin rätt som människa i andras ansikten än istället frågar som en normal person skulle göra. 

Det värsta är att dessa sorters människor har ofta en fet matta att landa på om det är så att denne nu skulle falla i en gap och skrik attack, nämligen auktoritära personer.. Sådana som skyddar dessa gaphalsar. "Men hon/han har ju haft problem hela livet.." ... Jaha, oj.. (ser sig omkring) är det nu jag ska börja bry mig?

Vad fan ligger dennes rätt i att bokstavligen talat dränka mig i saliv? För att den har haft det svårt i livet? 

Ja, herregud, VÄLKOMMEN TILL RESTEN AV VÄRLDEN! 

Bara för att man KAN höja sin röst så är det något jag starkt avråder ifrån, för hos mig sjunker ditt värde som människa radikalt, när du börjar gapa på mig från ingenstans. Och jag skiter fullständigt i vilken bokstavskombination du har eller om du blev våldtagen som barn. Alla har vi våra figther i livet, det handlar bara helt enkelt om med VEM man väljer att ta dom med. Och om du sitter hemma på minsta lilla IQ-kvot så bör du ta dina fighter med dom som det faktiskt handlar om. 

Självklart, så accepterar jag att man gapar och gormar ibland men det ska väl ändå innefatta en rimlig orsak i så fall..? Eller har jag heeeelt fel där? 

Är det jag som nu plötsligt blev en dålig människa som ogillar att personer skriker på mig och kallar mig dylika ting bara för att denne har en diagnos i ryggen? 

Nej, kalla mig vad ni vill.. Men jag tar inte den sortens skit. Jag kan ta skit när jag förtjänar den.. Men inte i ett sådant här sammanhang. 

Ladies and gentlemen, I now present you to a spineless animal.. And me? Well.. Let's just say.. I'm the rock!