Birthdays.

Jag älskar födelsedagar! Det är en dag då allt är för dig, (även om du vet att du delar din födelsedag med flera hundra) du ser små tecken överallt på att de folk gör just den dagen, dom är för dig.
Även om du i vuxen ålder får mindre presenter och inte lika stor uppvaktning, så finns den där känslan kvar någonstans inom dig, som gör dig till ett litet barn igen.

Jag tänkte ägna detta inlägg till alla barn i världen som lever under svåra förhållanden, som aldrig känt sig älskade, som aldrig fått bli hedrade för att just dom kom till världen.
Det vi tar för givet här, det gäller långt ifrån alla. Att fylla år är inte märkvärdigt om man kämpar för att hålla sig vid liv när natten tränger sig på med sina mörka varelser, eller bara att försöka få mat på bordet i alla fall fem dagar i veckan.
Det är klart att jag vill att alla barn ska få känna hur det känns att bli firad, få en hel dag tillägnad sig själv, men det är svårt när inga andra förutsättningar för att dessa barn skulle kunna få uppleva det, inte stämmer in.

Men sedan finns det ju folk även här i Sverige, som har mage att kalla sig för föräldrar. Sådana personer som är redo att mörda sina barn för att drunknar i avund av den andre partnerns lycka. Eller sådana som psykiskt och fysiskt misshandlar sina barn och sedan döljer det, på alla möjliga olika sätt.

Det vi ofta glömmer bort, är att vi har väldigt mycket som andra inte har. Även om vi själva anser att vi har så lite, så har vi oftast mycket, mycket mer. Men här vandrar vi omkring ändå, ovetandes och tillgjorda, präglade av hur man ska vara för att bli accepterad i och av ett samhälle. Det är patetiskt. Vi måste börja se varandra i ljus och i mörker.
Lev aldrig för dig själv, för då gör alla andra desamma och vi blir bara olyckliga.

Gammal lågstadielära, "Behandla andra som du själv vill bli behandlad."

(Om ni tycker att mina inlägg är liiite luddiga så får ni stå ut för jag går på starka värktabletter och spelar inte alltid på hemmaplan.)

Good Nite.