Jag känner mig värdelös, men inte tom. Jag vill kräkas upp allt som jag någonsin ätit och börja om. Sudda ut allt som är mitt liv och leva som jag lärt, jag vill födas på nytt med den vetskap jag har idag.
Jag är inte impulsdriven. Jag trippar på tårna för att inte väcka ångesten som ligger och sover inuti mig.
Jag är så trött på mig själv och allt vad jag innebär, men jag vill inte dö. Jag vill bara börja om. Jag vill lära känna mina vänner på nytt och börja om. Är det så mycket begärt?
Jag inbillar mig själv att jag går mot ljusare tider, jag tror att så fort solen tittar fram bakom molnen så kommer ångesten och mitt självhat att gömma sig i skuggorna igen. Jag är så jävla naiv att jag tror att bara värmen kommer så blir allt bra.
Dum och naiv.. Så jävla dum och naiv..
Men här ligger jag, på klippavsatsen, vänder vinden och ökar i styrka så faller jag. Jag har inte vågat se efter över vad som finns under klippan, jag vet bara att jag är högt, högt upp.. För alla röster jag hör är avlägsna och mina tankar är så högljudda att jag ibland tror mig höra deras eko mellan bergen runt omkring mig.
Faller jag så är jag i alla fall fri, tills jag landar. Faller jag så kanske jag vågar öppna ögonen och se vad det var som hände. Men just nu önskar jag bara att jag kunde få börja om.
