Jag läste om en kvinna i morse som haft en tuff uppväxt och som med åren vänt ryggen till religionens trygga famn, avsaknaden av en auktoritär, högre makt som skulle vaka över oss drev längre och längre bort, ju längre hon kom i livet. Hon förträngde helt och hållet den gud som hon lärt sig att älska och hedra.
Hon slutade att be, och accepterade det faktum att hennes liv inte var något speciellt, eller värt någonting alls för den delen. Tills hon dog.. Hon dog under en operation och var kliniskt död i 9 minuter, och medans läkarna kämpade febrilt för att få tillbaka henne så träffade hon gud.
Denna historia förbryllade mig, hon var en (på grund av samhällsbrister) en ateist, och sedan dör hon och möter "våran skapare", men har inga konkreta bevis på det.. Hon berättar att när hon mötte allas våran skapare så överväldigades hon av ett lugn och en enorm känsla av förlåtelse och acceptans, hon släpptes fri från alla sina lögner och såg sanningen.
Är det inte då lite lönlöst och snarlikt patetiskt att vika ut sig i media och predika om hur hon blev omvänd av något som hennes hjärna hittade på, för att hålla henne lugn under en utav livets mest berömda resa, nämligen den sista vi gör?
Jag tror att gud är en fiktiv figur som skapades för att hålla oss lugna och fredliga. Men likt en otålig publik som väntat för länge på sina idoler, skapas kaos, osämja, tvivel, besvikelse och i slutändan så lämnar man lokalen. Vi har lämnat religionen, den tillhör historian.
Vi är ensamma. Den enda högre makten vi har nu är våran egna galna fantasi.
Vad tycker du?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar