Elände.

Breaking the pattern. Nu ändrar jag min fagra bloggs ansikte utåt och slutar därmed att reta gallfeber på alla dessa internationella människor som vill slå upp engelska ord och meningar och får upp mina utåt sett vilseledande titlar på blogginlägg.
Jag väljer helt enkelt att rikta mig till enbart svenskar och använder mig därav svenska titlar.

Dagens inlägg kommer att innefatta den stora och den lite mindre innebörden av orättvisor i samhället och utanför.
För att ni ska förstå ren och skär orättvisa så kommer jag att dra hela det där "Bambis mamma" perspektivet.
Bambi är ett rådjurs kid och är alltså barn, son, kid till sin mamma (vet ej namnet). Bambis mamma blir skjuten och dör, Bambi är helt förtvivlad men växer upp med sin pappa som är en arrogant men ack så rättvis fadersfigur för våran lilla Bambi. Själva meningen med det där brutala avslutet på en barnfilm är att världen är orättvis, sorger, aggressioner, glädje och kärlek är alla del av det som vi kallar livet.
Men varför skulle man då (sett från ett barns perspektiv) döda Bambis mamma genom att dra in människan i det hela? Varför kunde det inte varit en flock vargar som slet det stackars rådjuret i bitar?
Jo, för att poängtera att människan är ansvarig för det mesta som vi kallar för skit i den här världen.
Människan kan man anklaga för allt, det som människan inte har att göra med är bara "naturens gång".

Den stora orättvisan i ett samhälle är att endast ett fåtal får ta del av "de glada kaviarlivet", det är förvisso nödvändigt men orättvist. Det vi gör idag med vårat samhälle är inte att försöka lösa orättvisorna, eller åtminstonde göra dom aningen mindre, utan vi bygger på dom, gör dom större. Vi ökar gliporna mellan människor med ett brett leende på läpparna, med privatiseringar hit och dit ser vi till att leva direkt efter "The American dream", där individen ska stå för sin egna privata lilla välfärd. Varför bry sig om andra när man kan leva rikt?
Vi har utvecklat ett enormt tunnelseende, och det vi tittar på är framgång och pengar. Att vi råkar trampa på forna kamrater på vägen dit, det skiter vi i.

Vi lär våra barn att starkast vinner. Skit i alla andra och kör bara på. Det är äckligt. Måste en hel värld förfalla innan man inser att "no man is an island"? Innan man inser att vi är starkare tillsammans?
Måtte tron falla på oss denna vinter, annars ser jag inte lösningen på detta orättvisa problem.

Adjö.