Förstörd.

Jag är en trasig person, trasig och därmed konstig.
Jag vill en sak men gör en annan. Jag är trött och otålig, ihålig och väldigt svår att förstå. Men jag kan kramas. Jag har gett många kramar idag till en behövande vän och även några min kissekatt som gav mig en allergichock i näsan.

Jag ville skriva något kreativt och motiverande till mina kära läsare, men istället så sitter jag här och trycker på några tangenter och skapar (vad jag tror i alla fall) meningar och ord.
Jag hoppas att ni förstår och orkar läsa er igenom min, nästintill onödiga text.

I morse höll jag på att göra något väldigt annorlunda och på ren impuls. Jag var millimeter ifrån att ställa mig upp från mitt säte på en full tunnelbana och säga tack till alla arbetande människor. I mitt huvud så lät det ungefär såhär.

"Hej allihopa, kan jag få låna eran morgon i några sekunder för att tacka er alla? Bra, jo.. Jag skulle vilja säga tack till alla ni som varje morgon åker med denna tunnelbana till era jobb. Jag är så otroligt tacksam för att ni finns och för att ni driver Sverige framåt. Tack så mycket. Och god jäkla morgon!!"

Och sedan hade jag satt mig ner igen och fortsatt lyssna på musik på hög volym.
Visst hade det varit en vacker gest? Ja.. Men jag vågade inte.. Det hela den där grejen med "Den sociala normen -  Stick inte ut för fasiken, du kanske blir utsatt då!" Så jag hejdade mig i sista sekund.. Fastän jag ångrat mig hela dagen.. Jag hade gjort så himla många människor glada.

Kanske vågar jag imorgon. :)

Adios!