Mörkret omringar mig och det är nästan kvävande, ljuset är sedan länge borta och jag kan höra hur mina andetag ekar i det tomma omgivningen runt omkring mig.
Livet har hånat mig sedan jag fick det. Testat mig. Tankebanan har fått flera extra avgångar och jag kommer på mig själv hur jag pratar högt med mig själv.
Jag vill inte dö, men jag vill sova. Sova bort allt elände, låta allt som jag valt att kalla skit, passera.
Jag vet att inget är så lätt. Jag kan inte låta det passera. Det kommer aldrig att passera.
Blir orolig när jag inte kan sätta ett finger på mig själv, när jag inte har kontrollen över mitt mående, när alla svar blir till ett jidder av "jag vet inte" eller "kanske". Jag vill veta. Jag kräver att få veta.
Upp är ner och ner är upp, dagarna i ända.
I detta nuet har alla mina känslor blandats och försatt mig i ett neutralt läge. Ett läge där jag varken vill skratta eller gråta. Där allt bara är grått och trist.
Pessimist? Ja.. Eller, jag vet inte.
Jag ler för att du ler. Jag skrattar för att du skrattar. Jag tar dig på axeln för att det är så man gör.
Jag suckar när ingen ser. Jag känner allt när dörren har stängts.
Jag vill inte säga att jag har ångest. Jag vill säga att jag är trött, så förbannat trött. Önskar jag visste mer. Önskar att jag kunde ge mig själv svaren på frågorna som jag vill skrika ut när lampan är släckt och natten knackar på dörren.
Jag vill, men jag kan inte.. Det jag vet är att än är livet inte slut, än är eländet inte över.
Det jag inte är så säker på är om det någonsin tar slut. Om vägen fortsätter framåt..
Om jag kommer att bestiga berget.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar