Mardrömmar..

Rummet är mörkt när jag slår upp mina ögon för första gången idag.
Drömmen ligger kvar som minnet av en film, jag drömde om dig. Du var med mig i en mardröm.
Jag hjälpte dig att förstå min mardröm.

Det är svårt att skilja på dröm och verklighet, när vakentillståndet slår in. Man vet inte riktigt om drömmen var på riktigt, så man smyger sig ut i den tomma, kalla lägenheten, kikar försiktigt ut genom fönstret som visar världen utanför, står den i brand? Nej. Då var det en dröm.

Jag grät inatt, för jag drömde att jag skulle förlora dig. Du satt där, oförstående om vad som hände, försökte förklara, men det fastnade inte hos dig. Till slut var du borta. Mörkret hade slukat dig.
Jag sprang. Sprang så fort jag kunde, men ändå så gick världen förbi mig lika långsamt som om jag hade krupit fram. Mörkret kom närmare, började smaka på mitt hår.
Nästan leende ville mörkret äta mig. Ta mig till en plats där endast mörker finns.
Rädslan omvandlades till ren vilja, vilja att överleva. Orken byttes ut mot mod. Jag blev arg, fylldes av vrede och tvingade mig själv framåt. När jag kände mörkrets hårda grepp så slog jag upp ögonen.

Låg kvar ett tag i min trygga säng, sorterade ut de falska intrycken. Ett grannbarn sprang i lägenheten ovanför och skrämde mig. Tillbaka till mörkret i drömmen. Tände lampan. Andades ut.

Jag låg där ett tag och funderade på min vilja och mitt mod. Ville den säga något till mig? Det var min dröm och jag gav inte upp. Varför är det lättare att ge upp i verkligheten? Varför vill man vända sig om och slåss mot monstren i drömmarna, men i verkligheten så vill man rulla ihop sig till en boll och inte finnas mer.
Är drömmarna lika verkliga som verkligheten, fast i en annan värld?