Tanke.

Idag, mitt under min vardagshandling så slog de mig.. Det finns en sak som ger blanka fan i vad som sker dig och alla andra i din omgivning, eller ja, alla andra överlag.

Den iakttar dig och följer dig genom livets gång, du följer lika noggrant om inte mer.. Du slavar för den, ibland ber du om mer, men blir ignorerad. Ibland vill du att den ska bort, men återigen blir du ignorerad. 

Du vaknar varje morgon med den, den hånler åt dig när du drunknar i sorg eller saknad. 

Den skrattar dig rakt i ansiktet när du är glad och lycklig. Den är nästan aldrig din vän. 

Kan du gissa vad det är?

Nu sitter jag är, klockan har precis passerat tolv och jag är inte trött. Jag är inte utmattad och om jag går och lägger mig nu så kommer jag vrida och vända på mig tills jag tillslut, av ren frustration lyckas somna. Under min sjukskrivning så har jag fått möjligheten att kunna fundera, mer än vanligt. Mitt hjärnkontor har inte varit fullt av jobb och vardagsrutiner, jag har bara gått runt och hatat världen för att just jag gjort mig illa.. Varit så arg på dom som sagt att det läker med tiden. Jag är otålig på det sättet. Men det tror jag att du också hade varit om du krossat en muskel i handen. 

Men smärta är ju sällan likadan. Den faller sig olika hos alla och alla får någon gång höra under sitt liv att tiden läker alla sår. 

Jag tror inte på det. Jag tror inte att om man är en ensam person och har förlorat någon eller vad som helst, så tror inte jag att tiden läker alla sår. Det är en mening som man säger till varandra enbart för att trösta, som när mamma satte på ett plåster på ett osynligt sår. 

Kärlek, värme, kramar, att bli älskad och att kunna älska själv.. sånt läker sår. 

Läste en artikel för ett par dagar sedan om en man som legat död i sitt hem i 20 år. Hur är det möjligt? Kan man verkligen vara så ensam. Den här mannen hade grannar och en fru som anmälde honom försvunnen redan -92. Men polisen gjorde ingen större utredning och letade uppenbarligen inte i hans hem. 

Tiden är nästan aldrig din vän. Den läker inte dina sår, den står inte på din sida, den bara finns och går framåt. Framåt, framåt, framåt. Som en evighetsmaskin, i alla fall så länge vi lever och kan iaktta den. För när vi dör, dör även tiden.