Att beskriva en känsla.

Det krävs tålamod och ett oändligt ordförråd.
För att beskriva en känsla kan göra ont och ibland finns det inte ens ord för hur det känns.

Den svåraste känslan att beskriva är ångest. För den ligger dold i andra känslor, den gömmer sig bakom glädjen och lyckan. Den tränger sig på när man är som svagast. Den ligger där och gror, väntar på att du ska inse att livet inte är så lätt som du trodde igår när du blev kär i fel person, eller när du såg ner på dig själv.
Man hamnar där i alla fall, i ångestens hårda grepp.. Till slut får man panik för att den inte släpper, det är då du försöker finna tröst i dina egna tårar, du ser på dig själv i spegeln och sliter ditt hår, du ser in i dina dränkta och röda ögon, ställer en fråga bestående av ett enda ord.. "Varför..?" men svaret det får du aldrig.
För det spelar ingen roll hur du väljer att leva ditt liv, ångesten finns alltid där, som en skugga bland träden, eller monstret under din säng. När du känner dig iakttagen så är det ångesten som ser dig.

Det hjälper inte att svälja klumpen i halsen, den kommer tillbaka. Det hjälper inte att springa, eller döva den med gifter. Den kommer alltid tillbaka. För till skillnad från dig och mig, så jagas inte ångesten av döden.
Till skillnad från dig och mig så är inte ångesten rädd.

Jag är rädd, att den jäveln ska ta mig. Att den ska sluka mig hel. Men rädslan får dig att springa, och att springa hjälper inte.
Jag håller mig borta från allt som kan ge mig ångest. Jag håller mig borta från dig och dig.. Jag vill inte vara med, för så fort jag bryter mönstret så är den där.. jagar mig som de lätta byte jag är.
Jag kommer aldrig att komma ur, det är antingen det här.. Eller att bli fången i min egna kropp av det som jag fruktar mest. Mitt samvete, maskerad som ångesten.

I'm out.