Jag är otroligt trött på dagar, på nätter, på krig, på fred, på barn, på klockan, på debatter, på media, på människor, på världen, på mig..
Allt är precis likadant vareviga dag, ingenting förändras, ingenting skiljer den ena dagen från den andra.
Man suckar på måndagar, och hurrar på fredagar..
Varför? Hur länge ska jag behöva vara trött på något innan jag inte orkar mer?
Jag kan inte ändra något i mitt liv så drastiskt.. Min omvärld måste följa med..
Jag är så trött på att vakna varenda jävla morgon och genomgå samma rutiner!
Är de det som är livet? Ska livet verkligen vara såhär enformigt och kantigt?
Det är som när man var liten och målade i målarböcker, där konturerna av en figur redan fanns, det man själv skulle göra var att färglägga, hamnade man utanför den redan målade svarta konturen så var hela bilden förstörd.. Det är likadant idag, fast större.. Hamnar man utanför samhällets gränser så är man förstörd.
Det är så otroligt tröttsamt att man inte kan gunga med till musiken på bussen när man är ensam utan att man får blickar..
Varför är det så jävla farligt att vara annorlunda? Nu ser inte jag mig själv som annorlunda eftersom att jag gör allt som alla andra döda fiskar gör.. Flyter med strömmen.
En vacker dag kommer jag att peka finger åt livet och leva som jag själv behagar.
Skit värld.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar