Jag har så mycket i mig som vill ut, som att jag har en ofrånkomlig känsla av att vara instängd. Trängd i ett hörn. Jag skriker av vrede, ångest och sorg. Jag saknar orsak, skyller på förvirring. Yrsel. Det är så kvalmigt där jag är, som att luften är för tjock.
Jag vet att jag inte kan skydda er mot allt ont i världen, jag vet att jag kommer få trösta er många gånger genom livet. Jag vet att jag kommer få bevittna er när tårarna strömmar ner för era kinder och jag vet att mina kramar kommer varken göra till eller från minst en gång i era liv.
Det smärtar mig att tänka på.
Men jag är även avundsjuk på er. Ni har hela livet framför er. Alla val.. Jag ska försöka rädda er från misstag, men ni kommer vara tvungna att göra sånt med. Jag ska försöka finnas där, länge. Men inte föralltid, det kommer jag inte orka.
Man lär sig av sina misstag, man reser sig upp igen.
Vår tid är nu. Tillsammans. Sammansvetsade.
Jag älskar er alldeles för mycket, så mycket att jag ibland blir rädd.
Vrede över hur världens mörkaste platser bereder ut sig i den vanliga världen.
Ångest över att jag inte kan göra något åt saken.
Sorg över att ni kommer få ta del av den vidriga, mörka sörjan.
Se, jag hade en orsak.. Men förvirringen kvarstår.
/mamma.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar